©reativist Peder Strandh

Mor har nu fått sin sista vila i minneslunden vid Längbro k:a i Örebro. Bara ett stenkast från sin mammas grav (min mor uttryckte själv att hon ville vila i minneslunden). I och med detta försöker jag nu att leva bland de levande - och det är oftast en lätt sak då min tvåråriga (snart), dotter ser till att keep me busy. Gud vad jag älskar mitt liv med Maria och Milla som ständigt ressällskap!
Busy är årets underdrift då hektiska dagar nu tornar upp sig (som min målning ovan får symbolisera), vid horisonten: Speleri på Krusenberg herrsgård, KulturNatten i Uppsala, Konstnärernas Höstsalong på Kistamässan m.m. Roligt och förbannat skoj! Jag hoppas få stöta på dig, som läsare av denna blogg, i samband med något av eventen. Om inte - så önksar jag dig en skönt kulturell höst!
pP

Nu är det fullbordat: Begravningsgudstjänsten för min älskade mamma Maj-Britt “Majsan” Pettersson/Strandh/Lindén, ägde rum fredagen den 30 juli i Längbro kyrka (se bilden ovan) i Örebro.
Det kändes fint att så många från vår släkt och mammas vänner närvarade. Minst lika mycket värmde det att mina vänner Henric och Magda med min underbara gudson Lowe och Jocke och Madde närvarade. Tack till övriga Lindbergfamiljen som “lånade ut” make/pappa i samband med detta.
Preludiet var för mig självklart då det är ett av de stycken som alltid har legat mig närmast hjärtat; Tomaso Albinonis Adagio i G-moll.
Enligt mammas direktiv ljöd snart psalm 249; Blott en dag under det vackra kyrkvalvet från 1901. 
“Vår” fantastiskt varma präst Anna-Stina Jönsson, hemmahörande i Nikolai församling i Örebro, läste därefter bl.a. en vacker och insiktsfull dikt av Kristina Lugn (hämtad från boken Insidor, dikt och ande i vår egen tid).
Psalm 201; En vänlig grönskas rika dräkt och nummer 798; Som liljan på sin äng klingade också skönt denna ruggiga julidag.
Jag spelade (enligt mammas önskemål), ett stycke jag komponerade till min student 1988; “Vårdalen” på kyrkans flygel. Sedan 1988 har jag komponerat hundratals andra stycken men enligt min mor var det alltid Vårdalen som var det bästa. Och sällan har den känts så rätt att spela som den gjorde den här fredagen i Längbro kyrka. Jag kunde nästan känna mammas andedräkt och kroppsvärme (som jag alltid gjorde när jag spelade upp något musikaliskt för henne när hon levde). Jag kunde känna henne stampa takten intill pianopallen, som för att mana på mig och bidra till styckets fulländning. Herre Gud, konstaterade jag där jag satt. Herre min skapare som jag saknar min mamma.
Efter Vårdalen hade jag planerat att hålla ett tal, men det blev nog mest ett svammel som sipprade ut mellan sorgens kompakta slöjor. Jag gjorde emellertid mitt bästa och vet att mamma skulle ha tyckt att det var ok, så jag nöjer mig där vid lag.
Benny Anderssons fina Tröstevisa (Song of Solace) utgjorde postludium och därefter blev det minnesstund i församlingshemmet. Och sannerligen var det en stund med betoning på Minnen av en älskad vän - och min enda mamma.
Tack alla ni som bidrog till det fina avskedet!
Peder Strandh

Kanske är det uträknat att det praktiska ska överskugga sorgen i ett inledande skede när en, i mitt fall just nu, mamma går ur tiden. Kanske finns det en nationalekonomisk vinst med att sörjande tvingas undantrycka den första svallvågen av chock, saknad och fasa inför den kompromisslösa döden. Vad vet jag? Vad jag däremot vet vid detta laget är att jag nästan har glömt bort, eller sprungit i väg från det viktiga sorgearbetet.
För helvete Peder: Din mamma är död, ofrånkomligt borta och för evigt frånvarande så vitt du förstår utifrån givna spelregler i detta livet. Vart har jag gömt gråten? Emellanåt, tyvärr alltför sällan, tränger den upp ur sitt gömsle djupt inom mig och jag får fälla några tårar. För en kort stund känner jag mig hel som människa och glädjs åt min gråt.

Min mamma blev bara sextio år. “Bara” är ett relativt begrepp då dessa min mammas sex levnadsdecennier har inneburit att hon har förvärvat mängder av artefakter. I min mors fall består dessa tingestar av bl.a. ljusstakar, lampor av alla de slag, bordsunderlägg i mängder och annat som förgyllde en rätt så grå vardag. Herre jisses vad minnen som tränger fram när en oansenlig (i andras ögon), vas plockas fram ur ett av köksskåpens mörka vrår. Plötsligt känner jag doften av mormors köttbullar som steks i den lilla ettan på Västra Bangatan 1 i Örebro i början av 1970-talet. Jag hör ljudet av de enormt långa godstågen som passerar på andra sidan gatan.
Minnena dansar vidare med vasen ner i en av alla flyttkartonger. Dessa minnen är mina och vasen förefaller därför viktig att bevara. Men alla dessa (95% typ), tingestar som jag inte har något som helst minne länkat till. Alltså affektionsvärde noll-prylar. Sannolikt borde jag skänka allt sådant till Myrorna och annan välgörande verksamhet… Men jag kan svårligen skiljas från sakerna, hur triviala de än må vara. De hade trots allt ett värde för min mor och förtjänar därför att värderas av mig i egensap av son. Oj oj oj, jag måste nog ta ett ett snack med min terapeut om min avsaknad av “staket” i mitt jag. Men först ska jag sova då morgondagen innebär än fler kartonger, vagnslaster till Uppsala m.m.

Gu´natt önskar en trött pP! 

Kanske är det uträknat att det praktiska ska överskugga sorgen i ett inledande skede när en, i mitt fall just nu, mamma går ur tiden. Kanske finns det en nationalekonomisk vinst med att sörjande tvingas undantrycka den första svallvågen av chock, saknad och fasa inför den kompromisslösa döden. Vad vet jag? Vad jag däremot vet vid detta laget är att jag nästan har glömt bort, eller sprungit i väg från det viktiga sorgearbetet.
För helvete Peder: Din mamma är död, ofrånkomligt borta och för evigt frånvarande så vitt du förstår utifrån givna spelregler i detta livet. Vart har jag gömt gråten? Emellanåt, tyvärr alltför sällan, tränger den upp ur sitt gömsle djupt inom mig och jag får fälla några tårar. För en kort stund känner jag mig hel som människa och glädjs åt min gråt.

Min mamma blev bara sextio år. “Bara” är ett relativt begrepp då dessa min mammas sex levnadsdecennier har inneburit att hon har förvärvat mängder av artefakter. I min mors fall består dessa tingestar av bl.a. ljusstakar, lampor av alla de slag, bordsunderlägg i mängder och annat som förgyllde en rätt så grå vardag. Herre jisses vad minnen som tränger fram när en oansenlig (i andras ögon), vas plockas fram ur ett av köksskåpens mörka vrår. Plötsligt känner jag doften av mormors köttbullar som steks i den lilla ettan på Västra Bangatan 1 i Örebro i början av 1970-talet. Jag hör ljudet av de enormt långa godstågen som passerar på andra sidan gatan.
Minnena dansar vidare med vasen ner i en av alla flyttkartonger. Dessa minnen är mina och vasen förefaller därför viktig att bevara. Men alla dessa (95% typ), tingestar som jag inte har något som helst minne länkat till. Alltså affektionsvärde noll-prylar. Sannolikt borde jag skänka allt sådant till Myrorna och annan välgörande verksamhet… Men jag kan svårligen skiljas från sakerna, hur triviala de än må vara. De hade trots allt ett värde för min mor och förtjänar därför att värderas av mig i egensap av son. Oj oj oj, jag måste nog ta ett ett snack med min terapeut om min avsaknad av “staket” i mitt jag. Men först ska jag sova då morgondagen innebär än fler kartonger, vagnslaster till Uppsala m.m.

Gu´natt önskar en trött pP! 

En helt ny värld har öppnat sig för mig. Den nya tillvaron; kantad av Fonus, Myrorna, Flyttkartonger, tariffer för dödsannonser, försäkringar hit och fullmakter dit etcetera etcetera känns för djävulskt jobbig mitt i sorgearbetet efter en bortgången moder.
I dagarna kämpar jag och min bror, tillsammans med våra respektive klippor till livskamrater, med att tömma mammas hem på allt hennes bohag.

“Det förklädet minns jag från mormor Stinas tid på 70-talet”, häver jag ur mig till min mer praktiskt lagde bror och tar det ifrån honom när han ska lägga det i säcken märkt “Myrorna” och lägger det i en annan, markerad med Uppsala (min hemaddress).
Så håller vi på dagarna i ända. Mamma blev 60 år och dessa år decimeras snabbt till ett antal säckar och flyttkartonger.
Fy fan, vad livet känns ynkligt i sådana lägen. Är det allt som blir  kvar av oss i slutändan: Säckar och kartonger märkta med det ena och det andra? Är det den sista slatten av min mamma; bekymmer över var jag ska få rum med allt som mer eller mindre andas minnen av den enda mamman. En älskad mamma som jag aldrig mer kommer att träffa, åtminstone inte i livet som jag känner det idag?

Känslor av alla sorter dyker upp och jag parerar mellan dem likt en slalomåkare för att inte förlora balans och därmed den handlingskraft som nu, om någonsin, krävs. Kraft att hålla mitt huvud lagom kallt då det måste kontrollera ett blödande hjärta. En livets pump som måste tillåtas blöda i situationer som denna för att inte sprängas, dock helst utan att förblöda - och det är här huvudet kommer in.
Jag stannade i mammas lägenhet någon timme efter det att min bror åkt hem. Dofterna efter henne har redan börjat försvagas. Hon är borta sedan en månad så märkligt vore det ju annars. Jag luktar på hennes morgonrock och känner ändå lite av hennes alldeles egna scent. 

Som jag önskar att jag kunde plantera den! Om det vore genomförbart skulle jag göra allt för att hennes dofts planta skulle vara av perenn sort, alltså återkommande.
Jag skulle vattna löken omsorgsfullt, tala till och smeka den. Innan vintern kom skulle jag markera platsen så att jag ändå skulle hitta dit och när snön sakteligen slog till reträtt framåt vårkanten, ja då skulle jag sitta likt tjuren Ferdinand och bara vänta på den mest efterlängtade blomman av alla.

Nu orkar jag inte skriva så mycket mer. Men jag kommer garanterat att återkomma i ämnet. En mening jag ständigt säger till mig själv och andra som sörjer med mig är: Min mamma är död men vi lever. Och jag vet att min mor vill att jag och alla andra fortsätter att leva. När jag idag kom till mammas lägenhet skulle jag vittja fickorna på hennes vinterjackor innan de sänds till Myrorna. En cigarettändare var det enda jag hittade och som den periodvise rökare jag är stoppade jag den förstrött i min byxficka. Ett par timmar senare tog jag och brorsan en (rök)-paus i packandet.
“Har du eld?”, frågade brorsan varpå jag fiskade upp den vita tändaren ur fickan och sträckte mig fram för att tända hans cigg bara för att upptäcka två saker. Den ena; gasen i tändaren var helt slut och den andra. På den lilla tändaren stod inte Blend, Marlboro eller liknande. Nej, där stod blott LEV! 
Och visst tänker jag göra det, älskade mamma.
Peder Strandh

Lördagen den 19 juni 2010 vek sig marken under mina fötter. Min älskade mor hade hastigt gått bort och jag faller alltjämt. Min mamma var en fantastisk människa och den starkaste person jag någonsin känt. Hon hade levt ett tufft liv från allra första stund, och inte sällan gav hon uttryck för den smärta det förde med sig. Hon bråttades de sista åren med en sorg större än ord kunde förklara varför hon upplevde sin tillvaro alltför ensam. Men hon härdade ut: Minut för minut, timmar som blev till dagar som ledde till år och decennier. Hon var en varmhjärtad moder som alltid hade tid för sina nära och kära - och även andra som sökte en medmänniska att luta sig mot.
Alternativ, är ett ord som kommer till mig när jag funderar på hur jag skulle beskriva min mamma; hon var en alternativ person. Stark i sin övertygelse om att vi alla är människor, lika lika inför Gud, och således bemötte hon alla på sitt alltid raka sätt. Detta kan nog ha varit besvärligt för en del människor som hon mötte. I synnerhet om dessa frontade med en fernissad fasad av något slag. Hon var den typ av människa som genast kunde avslöja tillkortakommanden som fernissade fasader är uttryck för; som regel känslor av mindervärde. Sannolikt berodde detta på egna erfarenheter av nämnda känsla. Hon var en fighter min mamma; en person som trots små (förnedrande små, enligt mig), ekonomiska omständigheter aldrig stod i skuld till någon, som alltid hade ett välstädat och fräscht hem. En kämpe utan motstycke anser jag - starkt partisk och i affekt inser jag, men likt fullt.
Jag har den gångna veckan levt med en hisnande känsla i maggropen. Jag befinner mig i ett ofrivilligt fritt fall. Jag kan inte förtså att jag aldrig mer ska få höra hennes vackra röst, aldrig mer få omfamna och omfamnas av henne. Jag kan inte ta in att det alltid kommer att tuta utan svar när jag ringer till henne. Jag antar att allas mammor är världens bästa på sina sätt - och min mamma var urtypen för den sortens mödrar. Är det inte konstigt att man, allt för ofta, väntar tills det är för sent med att sätta ord på sin kärlek. Så är även fallet för mig gentemot min mor. Men jag är vis om att hon hör mina tankar och känner den bottenlösa sorg som saknaden efter henne planterat i mig. Jag vet att hon ler så där ömt emot mig som hon brukade. Att hon ler av medkänsla och kärlek. Att hon ler för att hon äntligen har fått frid. Att hon ler för att hon till slut fick det hon mest av allt önskade sig; sinnesro. Jag ömsom gråter ömsom ler åt mitt ofria fria fall. Jag vill rista min kombinerade glädje- och klagosång över himlens valv. Jag önskar att alla vindars vinande bär min kärleksförklaring till henne, att all världens vågor för den med flaskpost till världens alla stränder. Jag hävdade en gång att “först som död kan man konstatera att man har överlevt”, och jag vet att mamma instämmer i sin himmel. Jag tror bergfast på att behålla siktet framåt. Visst; minnas det förgångna, men leva i nuet och blicka framåt. Jag ser vad jag vill se när jag höjer blicken; stunder med nära och kära, konst och musik
och många härliga nya bekantskaper att göra. En underbar bekantskap som redan är gjord ser jag tack och lov också framöver; att återse min älskade mamma.
Vila i frid och på återseende, mamma!
/Din äldste son Peder

Jag “titulerar” mig sedan ett antal år kreativist, vilket ofta leder till följdfrågan: Vad gör en sån’? Vi gör inte, svarar jag. Vi är!
Jag valde att använda begreppet då det för mig sammanfattar drivkraften bakom mitt skapande och mina kreativa intentioner. Presenteras jag som konstnär så har mitt yrkesutövande, enligt de flesta människor, genast begränsats till måleriet. Samma sak gäller för kompositör, KröniKåsör o.s.v. Om jag däremot figurerar i ett särskilt uttalat sammanhang såsom t.ex en konstutställning med mina målade alster, då kan jag tycka att epitetet konstnär känns relevant.
Med undantag för det uppenbara i att — 1: jag väljer att skriva ordet med engelsk stavning då min tro på en global marknad för min produktion är stor och 2: att det vanliga, latinska, “C:t” är ersatt med ett copyrightdito (©) för att markera min särart i ett allt starkare mediebrus –, så tycker jag nog att Timothy Falconer har beskrivit innebörden av kreativism på ett ypperligt sätt i texten (på engelska) du hittar genom denna länk:
The Nine Principles, creativist

/Peder Strandh

>> English Version >>

Since a few years ago I’ve started to introduce my-professional-self as a creativist. The reason I do is simple; the word “artist” for example, narrow down my potential clients/ customers expectations on my production. It insinuate I’m “only” into art (in most peoples mind that’s painting). the same goes for “composer”, “musician” etcetera. Since I’m into composing, performing, writing and a whole lot of other creative areas, any of these words are - by their own - somewhat misleading. I consider creativist an excellent description of my profession and - in wider terms - of what I’m about. By using the copyright-c, I simply try to shed light on my own distinctive character.
American Timothy Falconer’s sum up the meaning of creativist prety well in his “The Nine Priciples“, I think.

Peder Strandh –

Inledningsvis, än en gång, ett stort grattis till giftemålet Pia och Fredrik!
Lördagen den 29 maj vigdes min vän sedan drygt två decennier, Pia, och hennes Fredrik av fenomelnale prästen Lennart Lundström i Gällersta Forngård utanför Örebro. Jag, Maria och vår älskade Emilia var inbjudna till denna glädjens högtidsstund varför vi styrde mot min barndomsstad (Örebro) redan på fredagskvällen. Efter en skön natts sömn hos, och sovmorgon tack vare, lilla E’s farmor som agerade morgonbarnvakt spenderades sedan lördagsförmiddagen i några av stans större krämarkåkar; strumpor åt lilla E, finskor och fiskbenströja (Pippitröja enligt vissa), från Holebrook till stora (undertecknad)  var något av det som införskaffades. Klockan 17 var det sedan dags för vigseln i forgården. Jag hade blivit ombedd av brudparet att spela in- och utgångsmarcherna. Dessa bestoda av egenkomponerade styckena: Lycka, träd nu fram och Miriams polska. Den sistnämnda f.ö. tillägnad min härliga svägerska vars blogg definitivt är värd besök och återbesök då ingen slår hennes mästerliga sätt att hantera det svenska språket - så det så!

Nåväl, åter till Pia, Fredrik och Gällersta Forngård. Vad Fredrik och övriga i församlingen (prästen undantagen av naturliga sköl), inte visste var att Pia hade hört av sig till mig med en önskan om att framföra “Kärleken kommer och kärleken går“ ackompanjerad av mig till sin blivande/nye make.
“Jag kan inte sjunga men vill så gärna göra det här för att uttrycka min kärlek till Fredrik“, förklarade hon över en taskig mobiltelefonlinje i slutet av april.
Jag har aldrig hört någon som “inte kan sjunga” sjunga med en sån självklar glöd - och jodå, hon kan visst sjunga - Freddans Pia!
Gosh, vad det blev lyckat!!
Vi tvingades tyvärr lämna festen strax innan nio för bilfärd hem till Uppsala. Men jag vet att den fortsatta festglädjen varade långt in på småtimmarna.

Söndagsförmiddagen spenderades med lill E i Uppsalas tveklöst bästa lekpark; Vasaparken. Gunga, rutchkana och massor av andra barn är alltid en hit för lilla E. Från klockan tretton satt jag sedan åter vid tangentbordet, den här gången vid sagolikt vackra Krusenbergs herrgårds flygel. Morsdagsbuffén, med så mycket gott att vilken finsmakare som helst skulle vara helnöjd, lockade närmare 150 besökare och min musikaliska insats uppskattades; pollenallergin, medicineringen mot denna allergi och för lite sömn till trots.
Nu ska jag natta lilla E. Återstår att se om jag står något mer idag, när lillan har somnat.
Bon Nuit!
pP

Jag har den sanna glädjen att få terrorisera min närmaste omgivning (grannar i hemstadsdeln Luthagen i Uppsala), med mina tankar och funderingar i form av en fusion mellan Krönika och Kåseri. Ett “litterärt” litet format jag har valt att kalla för mina Strandhska KröniaKåserier. Mycket nöje!
/Peder Strandh 
KröniKåseri av ©reativist Peder Strandh

Den gångna helgen skulle ha inneburit ett besök hos min kusin i Kisa (Östergötland). Tyvärr blev vi tvungna att ställa in vår resa då vår dotter oturligt drabbades av feber i torsdags. Fredagsmorgonens notering på termometern visade på drygt 39°C, snuva och allmänt nedsatt ork (no shit?!!). Så beslutet att bli kvar hemma i Uppsala var inte särskilt svårt att ta. Att lördagen sedan bjöd på högsommarväder blev som ett plåster på den-uteblivna-Kisaresan. Lillans temp (alla som inte har barn har garanterat tröttnat på min ”hang up” vid hennes hälsa vid det här laget, kan jag tänka), hade nu gått ned till några över 38°C varför vi kunde ta en kort promenad upp till våra härliga grannar, gutefåren, i deras hage. Detta var kurerande för lillans del (och för hennes ”hälso-hang-up-iga” pappa också).

Framåt den sena eftermiddagen for jag sedan till ateljén (Ateljé Peder Strandh), med den fasta övertygelsen att jag skulle måla. Så blev det dock inte, då en melodi om min älskade dotter Emilia kom till mig där jag hojjade (läs cyklade), Kyrkogårdsgatan fram. En sång jag - helt regelvidrigt grammatiskt, inser jag muntert - valde att kalla Tomorrows are Yours. I korta stycken kan den beskrivas som en ballad med budskapet att mitt (och alla andras), barn är min möjlighet att leva vidare. Till och med efter vår egen död lever vi kvar i dessa, de käraste av alla kära. Jag kan ge Emilia min, och därmed också hennes historia. Men igår är för evigt en förlorad och passé tid. Det är nu som räknas och (här är jag inte ordagrann), ”imorgon” är våra barns tid. Så med min sång vill jag berätta för Emilia att the ”Tomorrows are Yours”; att alla imorgon framgent tillägnar jag henne.
 

Ovanpå denna melodiskt vardagsfilosofiska djupdykning kom jag även att komponera en sång, So full of life, som väl närmast kan beskrivas som en fusion mellan Mississippi-blues möter kompositören Stefan Nilsson (Skärgårdsdoktorn m.m.). Riktigt skön låt att lira må jag säga.
 

Idag, söndag 16 maj (grattis Jämt-Åsa!), kan Emilia glädjande nog ses som snudd på tillfrisknad. Puh, vad skönt för henne, hennes mamma samt hennes hälsoneurotiska far. Efter att ha blivit bjudna på en delikat lunch hos goda vännen Cecilia Cederström fick vi glädjande nog besök (en snabbvisit denna gång), av Marias ungdomsvän Elisabeth Eggehorn och hennes mamma Ylva. Jag hade inte träffat ”Eliza” och Ylva sedan förra sommaren då vi besökte dem på deras Hannagården, på Södertörn, så det var minsann ett angenämt återseende. Elisabeth och Ylva Eggehorn var annars i Uppsala för att hålla ett föredrag om Nathan Söderblom och dennes verk och verkande. En ny bekantskap fick jag också gjord idag; i sällskap med mor och dotter Eggehorn kom uppsalakonstnären Elisabet Jagell. Fru Jagell, jag ser nu fram emot att få ta del av ditt skulpturskapande! Du nämnde kubism, så nu är min nyfikenhet väckt.
Over and out for now/ Peder Strandh