En helt ny värld har öppnat sig för mig. Den nya tillvaron; kantad av Fonus, Myrorna, Flyttkartonger, tariffer för dödsannonser, försäkringar hit och fullmakter dit etcetera etcetera känns för djävulskt jobbig mitt i sorgearbetet efter en bortgången moder.
I dagarna kämpar jag och min bror, tillsammans med våra respektive klippor till livskamrater, med att tömma mammas hem på allt hennes bohag.
“Det förklädet minns jag från mormor Stinas tid på 70-talet”, häver jag ur mig till min mer praktiskt lagde bror och tar det ifrån honom när han ska lägga det i säcken märkt “Myrorna” och lägger det i en annan, markerad med Uppsala (min hemaddress).
Så håller vi på dagarna i ända. Mamma blev 60 år och dessa år decimeras snabbt till ett antal säckar och flyttkartonger.
Fy fan, vad livet känns ynkligt i sådana lägen. Är det allt som blir kvar av oss i slutändan: Säckar och kartonger märkta med det ena och det andra? Är det den sista slatten av min mamma; bekymmer över var jag ska få rum med allt som mer eller mindre andas minnen av den enda mamman. En älskad mamma som jag aldrig mer kommer att träffa, åtminstone inte i livet som jag känner det idag?
Känslor av alla sorter dyker upp och jag parerar mellan dem likt en slalomåkare för att inte förlora balans och därmed den handlingskraft som nu, om någonsin, krävs. Kraft att hålla mitt huvud lagom kallt då det måste kontrollera ett blödande hjärta. En livets pump som måste tillåtas blöda i situationer som denna för att inte sprängas, dock helst utan att förblöda - och det är här huvudet kommer in.
Jag stannade i mammas lägenhet någon timme efter det att min bror åkt hem. Dofterna efter henne har redan börjat försvagas. Hon är borta sedan en månad så märkligt vore det ju annars. Jag luktar på hennes morgonrock och känner ändå lite av hennes alldeles egna scent.
Som jag önskar att jag kunde plantera den! Om det vore genomförbart skulle jag göra allt för att hennes dofts planta skulle vara av perenn sort, alltså återkommande.
Jag skulle vattna löken omsorgsfullt, tala till och smeka den. Innan vintern kom skulle jag markera platsen så att jag ändå skulle hitta dit och när snön sakteligen slog till reträtt framåt vårkanten, ja då skulle jag sitta likt tjuren Ferdinand och bara vänta på den mest efterlängtade blomman av alla.
Nu orkar jag inte skriva så mycket mer. Men jag kommer garanterat att återkomma i ämnet. En mening jag ständigt säger till mig själv och andra som sörjer med mig är: Min mamma är död men vi lever. Och jag vet att min mor vill att jag och alla andra fortsätter att leva. När jag idag kom till mammas lägenhet skulle jag vittja fickorna på hennes vinterjackor innan de sänds till Myrorna. En cigarettändare var det enda jag hittade och som den periodvise rökare jag är stoppade jag den förstrött i min byxficka. Ett par timmar senare tog jag och brorsan en (rök)-paus i packandet.
“Har du eld?”, frågade brorsan varpå jag fiskade upp den vita tändaren ur fickan och sträckte mig fram för att tända hans cigg bara för att upptäcka två saker. Den ena; gasen i tändaren var helt slut och den andra. På den lilla tändaren stod inte Blend, Marlboro eller liknande. Nej, där stod blott LEV!
Och visst tänker jag göra det, älskade mamma.
Peder Strandh