©reativist Peder Strandh

När jag i början av veckan besökte min älskade födelsestad Örebro tog jag en sväng in på dess konsthall - på Olaigatan. En hel del spännande att sätta tindergluggarna på, ett och annat att stanna vid och lustfyllt beglo (ordet är Torbjörn Fultons underbara uttryck för att “titta” och bygger på verbet glo).
Emellertid höll jag på att hosta upp min, på Rosali´s deli, nyss förtärda chicken fajitas sub när mina tindergluggar snavade in i Lillevi Hultmans konstverk “Hjärtesak 1″ à 15.000 svenska kronor. Jag blev inte riktigt klok på denna hennes “konst”. Jag erkänner villigt att jag kan ha fel - och önskar då en tillrättavisning och hjälp med att se tjusningen i detta hennes alster. Av upphovsrättsliga skäl kan jag inte visa det i anslutning till denna blogg utan dristar mig till att ge min - högst personliga beskrivning/tolkning av “Hjärtesak 1″:

En rektanguljär glasskiva med klotter/färg på, fyra virkade grytlappar fästade på var sida, en hängselrem som hänger ned från den nedre - hjärtformade - grytlappen och hängandes i andra änden en tumvante.

Jag kan inte för mitt liv förstå vad som skulle vara stimulerande, själslig föda med detta verk. Som sagt, jag önskar förstå. Och visst, det ligger i betraktarens öga. Men för f#*~n, någon finess kan man väl begära.
Allas vän är ingens vän, brukar det heta, och jag förstår att jag sannolikt inte plockar popularitetspoäng hos Lillevi Hultman med detta inlägg. Antagligen får jag ett gäng grytlappsentusiaster och hemslöjdsfaschister emot mig också - vilket må vara hänt. För mitt vidkommande var en gräns nådd denna tisdagseftermiddag på Örebro konsthall.
Och vilken konsthall sen… Val av verk säger en hel del om ambitionen hos de ansvariga för detta detta kulturhak.

/En mothårs strykande Peder

Som jag saknar snön. Genom min mors fönster ser jag Kilsbergen i fjärran väst. Jag minns min barndoms vintrar, när bergen kläddes in i den vitaste av snö och kontrasten mot den djupgröna barrskogen tindrade i den spröda luften.
Så ser det knappast ut nu för tiden. När jag blickar ut över Örebro och dess hustak ser jag rimfrosten kämpa till sitt yttersta för att försöka skänka den julstämning som borde ha kommit med snön vid det här laget. Kylan finns här, minus fem grader i morse, men Örebrobarnens planer på snögubbar och snögrottor ser dessvärre ut att “frysa inne” till denna jul. Ett litet hopp inför kommande jular tändes nyligen vid klimatkonferensen på Bali. De flesta barn av idag vet det inte (och bör inte bry sina huvuden med sådana livsavgörande tankar), men de steg som förhoppningsvis ska börja tas med utgång på den Indonesiska paradisön, det är sannolikt mänsklighetens viktigaste steg hittills. Om vi alla (och då menar jag även USA) börjar ta dessa steg så kommer reklamfrasen “all in” att gälla för hela mänskligheten. En annan fras (också för jenkarna att fundera över), är Alexander Dumas´ textrad; en för alla - alla för en. Detta är det faktum vi står inför och jag applåderar den delegat vid klimatkonferensen (jag tror att han var ifrån Papua Nya Guinea) som uppmanade USA att ta ledningen i kampen för en mänsklighetens framtid eller annars “step a side”. Klapp klapp klapp!
Nåväl, åter till Örebro och rimfrosten. Den är vacker - såväl staden som rimfrosten. Men än lever hoppet om en vit jul, mycket tack vare en delegat med kurage nog att slå näven i det Balinesiska bordet.
/Peder

Så var då den tredje advent 2007 lagd till historien. Vi hade öppet i ateljén mellan klockan 14 coh 18. Dagen bjöd på en jämn ström av besökare. Havtornsglöggen flödade och tillsammans med Camilla Pettersson från Lilla Vinkällaren gladdes vi åt möten med såväl nya som gamla bekantskaper. Härnäst håller Filurarverkstan öppet fredagen den 21 december, klockan 14-18.
I morgon, måndag, far jag till min mor i Örebro för att fira hennes bemärkelsedag samt njuta av min bardoms stads skönhet. Om det inte varit för mina glasögon, som gick sönder i morse, så hade jag också planerat en del tecknande på plats i Närkemetropolen. Jag ämnar ta mig en titt på Rådhusets konst-julkalender (modell större). Det ska bli roligt och intressant att se vilka konstverk som finns representerade där, ett under varje lucka. Undertecknad sökte till detta evenemang men blev refuserad. Ja, vad sjutton. Det är bara att ta nya tag och satsa framåt - samt glädjas å deras vägnar, vars konstverk ska välkomna mig på Örebros Stortorget på tisdag.
Gott så.
/Peder

Kvällen tillbringades på Norrbyhus i Öfre slottsområdet i centrala Uppsala. När Maria och jag anlände var borden smakfullt dukade och glöggdoften låg tät över lokalen. Efter ett härligt trumpetstycke (signerat en ung dam vars namn jag inte känner till), och ett Luciatåg med tre Lucior och klingande skönsång så inleddes middagen. Toppen god mat i goda vänners lag var receptet för aftonen.
Min målning “Julmarknad på Öfre slotts 2007″, målad på plats den första advent, utgjorde första pris i det lotteri som anordnades för Öfre slotts byalags medlemmar. Vinsten gick till den härliga familjen Lundqvist - värdiga vinnare hela gänget.
Maria och jag hade en toppenhärlig kväll. En kväll där generationer, lika spretande precisa som Zlatan Ibrahimovic benföring, möttes. En kväll där vinet flödade i samklang med untra tillrop och skratt. En kväll där musiken fick sitt uttryck i allt från klassikerna “Det var i vår ungdoms fagraste tid…” och “O Helga natt” till irländska julvisor och “Miriams polska”.
Gott att ha ett sådant byalag att ingå i. Grattis än en gång familjen Lundqvist, vi ser fram emot att träffa er igen!
/Peder & Maria