©reativist Peder Strandh

Hur sköna kan inte fel te sig i bland. Det finns stunder när ens förnuft går på kollisionskurs med känslorna (ganska många sådana tillfällen blir det, tycker jag nog). Jag förmodar att det hör livet till. Att det har varit så för alla våra förfäder och så även kommer att vara för dem som komma skall - efter oss.
Jag anlände denna grå- och snöblaskiga onsdagseftermiddag till ateljén för att gå lös på vad som ska komma att bli min nya serie med målningar; “Living in a box”.
Och där stod de, yrvakna och liksom kisande mot den trötta januarihimlen… Snödropparna. Jag är inte särskilt bevandrad i växtrikets alla hemligheter. Men jag ville minnas att dessa undersköna små förtrupper till vad som väntas i blomsterprakt brukar knoppa upp senare - och jag fick det bekräftat av min kära vän Cilla (ateljéns beskyddare no 1, tillika granne med denna). Som jag njöt av denna naturens vilseledda skönhet. Ibland är det felen som glädjer en - ofta är det felstegen som leder framåt och alltid är det Det som fattas oss som leder oss till nya upptäckter och vyer.
Denna afton, när jag slutligen släckte ned , låste och vände på öppetskylten utanför ateljén så kunde jag inte annat än unna mig att njuta - hur fel det än är och kan vara; att snödropparna blommar i januari.
/Peder Strandh

Vid en ickefixerad axel. Det enda jag är tämligen säker på är den allrådande himmelen och dess placering i mitt spatiala medvetande. Jag är en pendel vid en svajig axel. Jag far än hit och än dit utan att riktigt förstå vad för krafter som för mig runt. Empiriskt har jag förstått att det sannolikt är ett samspel mellan inre och yttre faktorer. Mina inre orsaker - är sköra strukturer som som hotar rämna vid minsta vindpust. Min enda styrka tycks mig vara vetskapen om alla dessa mina svagheter. Jag är en pendel - som med liv och lust håller fast vid den stundtals obarmhärtiga karusell som axeln utsätter mig för.
Oh, så skönt att få lätta mina - av naturliga skäl (se ovan) - snurriga tankar. Så härligt att få vara litet kvällsfilosofisk.Go´natt alla ni medpendlare!
/Peder Strandh

Jag drömmer om den på nätterna, jag söker efter den med min blick så fort jag slår upp ögonen på morgonen. Men var f-n håller den hus?! Senast jag såg den måste ha varit någon gång i oktober - och jag saknar den så. Mörkret har sänkt sig utanför mitt fönster, detta som en grym förstärkning av det sinnelag som redan rider mig. Nu har det kommit till min kännedom att mina gannar i bostadsrättsföreningen, i Uppsala i övrigt och - ja, egentligen hela Svea rike söker Den. Så vart f-n är den? Fram med den, du egocentriske någon! Hala upp den ur din innerficka och skänk oss lite av dess sötma. Vi orkar snart inte söka efter den längre.
Nu när jag tänker på det så tror jag att jag vet vem, eller snarare vilka, som har snott den… Det är lika bra att ni erkänner och ställer allt till rätta, Thore och Povel - Ni måste ha tagit den; solen, med er när när gjorde sorti från denna vår jords scen. Vi andra är inte sämre än att vi kan ursäkta ert frånfälle (även om vi hade föredragit er närvaro mycket mer). Men om ni inte sätter upp den där värmande kulan på himlavalvet snart så blir vi galna här nere.
Så, Thore Skogman och Povel Ramel - Don´t let the sun go down on me. Den kommer ändå alltid att lysa generöst på Er - så dela med er till era soltörstande svenska fränder i denna mörka kickoff-månad, januari 2008. Vi saknar den och Er!

Peder @ basecamp     

Jag är så lycklig att kunna berätta om min och Marias förlovning. Vi träffade varandra första gången i Hössna kyrka (utanför Ulricehamn). Vi satt bredvid varandra i kyrkbänken för att ta del av gemensamma goda vänners vigsel. Året som följde innebar en framväxande vänskap - med mycken glädje tillsammans. År 2000 blev vi sedan ett par… Och idag, drygt sju år senare är vi festfolk. Oerhört stolt och lycklig är jag - över att få ha världens underbaraste person till min fästmö.

/Peder Strandh