©reativist Peder Strandh

Klockan visar på 23:39 när jag denna februarikväll anländer till Forumtorget i centrala Uppsala. Med undantag för ett vaktbolags bil är torget folktomt. Jag vet inte vad jag har haft för förväntningar på uppslutningen vid bokreans skälvande start - men nog har de varit större än vad som tycks infrias denna afton. Tiden går (…) En ensam dam av utländsk härkomst ansluter till min lilla litteraturtörstande skara (som nu alltså kommer att utgöras av två personer). Lite trevande försöker jag småkonversera och säger någonting i stil med “Jag trodde vi skulle bli fler”. Kvinnan svarar, uppenbart stressad av min framfusighet(?!), att “min man brukar komma på bokrea ocskå”. Jag har lust att påpeka att jag inte ämnar våldta, råna eller misshandla henne utan i stället - denna kväll - är på litterär jakt. Men väljer att tiga.

23:55 - Vad i helsefyr hände? Det lilla Forumtorget har plötsligt befolkats av muntert pratande små sällskap. Min tävlingsinstinkt tar över och jag tar ett par övertydliga steg mot de ännu låsta entrédörrarna. Nog lär det finnas böcker där inne så att det räcker åt oss alla, säger mitt förnuft mig. Men se tävlingsandan är en mångfaldigt starkare drift i min lekamen denna afton.

Och så, en rörelse uppe vid de ännu stillastående rulltrapporna. Anställda från gallerians vaktbolag dyker upp, hukar sig och börjar fibbla med en bångstyrig rulltrappa som envisas med att leda nedåt - när den denna afton absolut bör leda uppåt för att inte ställa till med våldsamheter bland de hungrande litteratur-rovdjuren. Stämningen börjar bli smått hätsk vid “min” dörr. En ung man gör dörr-närmanden med den uppenbara skenmanövern att han skojar med sin flickvän. Men se, den gubben gick inte med mig döh, tänker jag och lutar mig mot den springa jag förväntar mig ska öppnas när som helst. Den unge mannen tar ett försiktigt steg tillbaka för att undgå att överträda min (i Sverige allmänt accepterade) privata sfär.

00:59 - två vakter fibblar med dörren medan den tredje blickar ut mot det, på människor, överfulla Forumtorget. Han ser lätt skärrad ut när så dörrarna vips ger vika och horden väller in. Det sista jag hör innan jag med pöbeln förs mot rulltrapporna är vakternas tama “Välkomna”.

Jodå, jag har fyndat böcker och sitter nu och myser i vetskap om att jag var med och invigde 2008 års bokrea - och jag var inte ensam.

/Peder Strandh             

Så jäkla märkligt det kan vara. Ja, livet alltså. Ena dagen så har »man« (läs; Peder - om du inte känner igen dig i beskrivningen) luft under vingarna och härskar över det luftrum man väljer att ta i anspråk. Obehindrat betvingar man gravitationen och lekfullt smeker man med i den bris som “flowet” drar in med.

Så kommer nästa dag. Idag, måndag, var en sådan “klisterdag” för mig. Klockan ringer nio och det känns som att den har hoppat över ett antal nattimmar. Vaknar utkörd, rödögd och desillusionerad. Kämpar sig upp till badrumsspegeln och beglor den härjade hägringen mitt emot. Ingen vecker syn, minsann. Vad hände med gårdagens - ja, hela förra veckans - flow? Var fasen har man gjort av den?
Utan någon egentlig strategi börjar man söka inom sig efter gårdagens planer för dagens sysslor.
Hmm, de ska finnas någonstans i det minimala RAM-minne som antas gömma sig bakom pannbenet - de var ju så tydliga igårkväll.
Dessvärre har den glasklara färdriktning som togs ut innan nattens avbräck fullsändigt raderats.
Timmar passerar. Timmar sponsrade av Karlssons klister. Segar sig fram och lägger sig över ögonlocken likt en skabbig heltäckningsmatta på ett ännu sunkigare Lodonhotell. Time out!

15.00, lokal Uppsalatid. Min interna klocka visar nu på 12.00 - noon, med andra ord. Eller lunch som man också kan kalla det.
Petar förstrött i mig några köttbullar och funderar över vad denna dagen saknar som den gångna veckans dito hade.

I badrumsspegeln mötte jag samma blekglåmige man som i morse. Alltjämt rödögd och fortfarande trevande i tid och rum. Inte ett enda svar, på alla dessa frågor om avsaknad av energi och färdriktning, har jag fått idag.
Kanske är just detta svaret; ibland - vissa dagar - upplever man inte tillvaron mer flärdig än en sunkig heltäckningsmatta på ett skabbigt Londonhotell. Never the less - one more day down.

/Peder Strandh         

Det slutgiltiga beskedet från ledningen för Buena Vista University kom på torsdagkvällen. Beslutet hade föregåtts av webbkorrespondens, telefonsamtal och samtal på berörd fakultet “over there”.
“It´s a go”, löd beskedet från min kontakt som är dean för/leder nämnda fakultet.
Vad handlar då detta om?
Jag blev under hösten tillfrågad om jag kunde tänka mig att komma till Iowa. Inbjuden av universitetet ska jag, som artist-in-residence, under en treveckorsperiod ge en utställning samt hålla föreläsningar på teman som; konst à la Peder, musik à la Peder samt svenskt företagande av idag. Ett roligt, spännande och hedrande äventyr att se fram emot, tycker jag.
Min ambition idag är att förlänga min USA-vistelse med åtminstone någon vecka. Detta för att (när jag ändå är i landet) ta tillfället i akt och träffa ett antal gallerister - med den självklara förstapunkten på agendan; att finna en bas för min konst på den amerikanska kontinenten. Vid sidan om USA sneglar jag även åt Canada och Mexico. Tids nog ska jag bestämma mig - men nu är det en sen lunch som hägrar.

/Peder Strandh

År 2008 har yrkesmässigt startat med en rymdfärjas acceleration. Efter ett antal möten med ledningen för uppsalahotellet Muttern har vi enats om att jag ska utsmycka det interiört - i mitt personliga ”filurésuttrtyck”. Oerhört roligt med en näringsidkare som törs tänka nytt, och dessutom gör det! Våra gemensamma planer för hotell Muttern är än så länge hemliga. Men under året kommer den hexagona byggnaden på Rackarberget att få en unik atmosfär - givetvis alltid med hotellets paroll; en känsla av hemtrevnad, som ledord i mitt konstnärliga arbete. Några andra ledord som kan avslöjas är den geografiska närheten. 
Jag upplever att vi har en mycket god dialog, jag och hotellets ägarinna Charlotte Helgesson. Det samförstånd som kommer ur denna dialog borgar för att hon kommer att bli nöjd när projektet slutligen står färdigt. Som ett resultat av den goda kommunikationen behöver jag dessutom inte lägga band på min konstnärliga frihet - vi strävar helt enkelt åt samma håll, efter en färdplan vi båda godkänt och tror mycket på.
Mer info om projektets utveckling kommer du kunna få, dels via denna min blogg, men även via Hotell Mutterns hemsida (länken här ovan).
Arbetet kommer, om allt går som det är planerat att ta sin början inom kort.

/Peder Strandh    

»Uppsala är bäst«, skaldade Gunnar Wennerbergs litterära figur Glunten. Själv är jag född och uppvuxen i Örebro (med några korta gästspel i Stockholm, Västerås och Norrköping) och är stolt över min barndoms stad. Sedan 2002 är jag emellertid bosatt i Gluntens Uppsala och kan nog villigt instämma i hojtandet - även om jag anser att en hel del städer, svenska som utländska, kan samsas om titeln.
Vad är det då som “gör en stad”, om inte människorna som bor och verkar i den? Visst, låt gå för att den geografiska placeringen av samhället spelar in. Men till syvende och sist måste det väl ändå vara vi, och alla andra som utformat och idag fortfarande utformar samhället som utgör dess själ.Låt mig stanna till vid de senaste meningarna, och då i synnerhet vid passusen “utformat” och “fortfarande utformar”. I den (enligt Wennerberg och många med honom ansett), bästa staden Uppsala har etablissemanget formligen hakat upp sig vid den tidigare formen “utformat” och missar fullständigt att historien alltjämt skrivs.
Carl von Linné firades, med all rätt, det gångna året i min nya hemstad. Olof Rudbeckius och herr Celsius har ynglat av sig på olika ställen i staden (läs; namn på kvarter, institutioner etc.), och regissören Ingmar Bergman ska - så här efter sin bortgång - hedras med att en gata eller möjligtvis torg namnges efter honom. Gott så.
Men vad sker med alla oss som verkar i Uppsala idag? Och då tänker jag i synnerhet på oss som är verksamma inom den kulturella samhällssektorn. Vilken uppbackning får Uppsalas kulturarbetare av kommunen, lokala media etcetera?
Inte mycket, tynger det mig att konstatera. Jag känner till ett ganska stort antal yrkesverksamma kulturarbetare i min byggd. Alla dessa (med några få undantag) säger sig ha gjort sitt yttersta för att få synas i offentliga sammanhang, få tillgång till den publika arenan - utan framgång.
Jag själv kan bara instämma i klagolåten. Vår lokaltidning (läs; UNT) är utrustad med en GPS-variant som endast hittar till stadens redan etablerade kulturinstitutioner; Konstmuseet, Stadsteatern, Katalin och Bror Hjorts hus. Smått sensationellt måste det anses vara att nämnda GPS ändå har kunnat omprogrammeras; sedan september 2007 hittar lokaltidningen också till det nybyggda Musikens hus - kors i taket!Vad krävs för att ett kulturetablissemangets Uppsala ska våga titta åt sidan, vika av från de gamla ingådda kostigarna, och hitta till den levande kulturscenen? Just i detta nu finns möjligheten att en eller flera blivande scenstorheter repeterar i en liten teatergrupp i Gränby. Konstnärinnan utmed Luthagsesplanaden månne vara framtidens Vieira da Silva och gitarristen som slår an strängarna i Stenhagen morgondagens Jimi Hendrix?!
Min gissning är lika god som din. Men det skulle inte förvåna mig om en landsortstidning på Falklandsöarna förr skulle upptäcka dessa förmågor än våra lokala dito.
Högst beklagansvärt är det. Och pinsamt blir det när Uppsala ämnar ansöka om att bli Sveriges kulturstad 2014. Tillåt mig att så smått le. Historia skrivs idag - så även i Uppsala.

Känns den “kulturella elitfixeringen” - eller vad man nu ska kalla det - igen? Only you have the answer.

/Peder Strandh