©reativist Peder Strandh

Under veckan som gått har en av ateljéns grannar haft sitt barnbarn på besök - Detta har även bjudit mig äran av barnbarnets besök i min ateljé. Barnet i fråga (en nioårig tjej) har införlivat mig i den köptressade värld som, högst beklagligt, även drabbar dagens kids.
I denna tjejs fall heter stressen “Bratz” (och nu följer en förklaring för den som inte är invigd i denna bratzvärld). Bratz - “brats” - är i engelskan ett nedsättande uttryck för barn som beter sig illa. En slyngel eller ungjävel, helt enkelt. Detta har kapitalhungriga strebers kommit på, och mjölkar nu framgångsrikt kidsen (och deras stackars föräldrar, morföräldrar m.m.) på cash i mängder.
Flickan i fråga hade enligt egen utsago ett femtiotal bratz hemma och hade nu fått ytterligare en. Och detta till det fashionabla priset om 285 spänn! Uuurk!!!!
En Bratz är en plast-gummidocka med ett abnormt stort huvud.

Att jag nu ondgör mig över bratz-köpstressen är att det har blivit aktuellt för mig. Det kunde lika gärna ha gällt Barbiehets etcetera. Jag vänder mig emot att vi så tidigt tillåter våra barn att kommersialiseras. Att skapa en materiell hets, en hets som i bratzens fall tränger in småflickor i klassiskt stereotypa genusfällor, känns för tragiskt.

När jag var nio bast hade jag tvenne järnflygplan, närmare tio leksaksbilar samt en pilbåge som jag täljt själv. Pilbågen var min favoritpryl - oumbärlig för indianhövdingen “Chief Strandh”…
Nåja, nu glider jag i väg på nostalgins bakvända ruchbana. Åter till the Bratz.
Eller… Nej förresten, jag vill inte tänka på eländet. Jag väljer att bara uppmana vuxna att tänka en extra gång innan de sanktionerar kapitalets inverkan på våra barn.

Tack för ordet/
Peder Strandh

Med detta korta blogginlägg vill jag passa på att önska 60-årsjubilaren Eva ett riktigt stort grattis! Under din stora dag (som firades på självaste påskaftonen), besökte du - tillsammans med dina döttrar Charlotte och Katrin - bland annat mig i min ateljé Filurarverkstan. Besöket blev lyckat; många skratt, god förtäring och en oljemålning som du framgångsrikt har kommit i gång med. Föreställandes ditt torp “Lund”. Jag hoppas, och tror mig veta, att din fortsatta dag blev lyckad och att vi snart får tillfälle att ses igen. Än en gång, Grattis Eva!

Till alla Er andra läsare vill jag nu bara önska en riktigt Glad Påsk!/Peder Strandh/Peder Strandh   

/Peder Strandh   

På skärtorsdagen rullade jag och Maria ner till Arlanda för att möta upp hennes barndomskamrat Elisabet “Eliza” Horn. Elizas plan var timmen försenat från Londan varför jag och Maria fick litet kvalitetstid (tid för eftertanke) där vi satt parkerade utanför ankomsthallen vid terminal 5.

När “E” väl landat och stuvat in sina väskor i vår VW-Golf årsmodell -87 bar det av mot Uppsala och Filurarverkstan. Efter ett snabbstopp i denna “Uppsalakulturens epicentrum” som min ateljé är (enligt mig) rullade vi vidare hem till oss för en sen lunch - including tea of course, då Eliza har bott i London de senaste tio åren och vant sig till med sedvänjan.

Eftermiddagen tillbringade jag sedan i ateljén, där jag färdigställde ett beställningsarbete “Avocadoes” (jag vet att det är felstavat, och så ska det vara).
Väl hemma igen fick jag veta att Eliza skulle övernatta hos oss varför också tid frigjordes för henne att utföra en reiki session med mig. Jag vet inte exakt vad det (reiki) handlar om men fick förstå att det är en gammal japansk lära om energier och samverkan mellan individen och allt annat som rymms i vårt universum. Exciting och väldigt abstrakt, tyckte jag.

Madrassen låg inbjudande på golvet och jag intog en position som jag behärskar väl; horisontalt ryggläge. Eliza körde ut såväl fästmön Maria som vår katt Max, stängde dörrarna till vårt rum och körde i gång och reikade på/med mig (vet inte vad verbformen skulle kunna vara om inte reikade?).
Först höll hon händerna över mitt huvud, på mitt huvud och sedan nere på bröstet. En sensation av värme som sakta steg från bröstkorgen och upp i huvudet gick inte att ta miste på. Därefter gick hon ned över benen och slutligen till fötterna. En otroligt skön avslappning och härlig känsla efteråt blev min första erfarenhet av reiki. Eliza vet betydligt mycket mer om detta varför jag misstänker att jag kommer att återkomma om detta när hon fått i ordning sin hemsida.
Kan också tipsa om den festival som hon planerar att genomföra i “Hannagården” utanför Sorunda (Södertörn)till sommaren.
Tillsvidare får emellertid den som är mer intresserad av reiki låna en bok (vill härmed slå ett slag för den underbara företeelse som ett bibliotek är), eller googla på nätet om ämnet.
Elizas “dom” efter genomförd session med vederbörande löd; från solarplexus och uppåt bjuds ett fritt energiflöde i herr Strandh. Kronchakrat och kommunikationschakrat således välmående. Däremot finns en energilåsning från solarplexus och nedåt, vilket påverkar förmågan i samvaron med andra, sexualiteten (?!) samt basen i mitt förhållande till alltet (benen).
Jag tenderar ofta att kunna raljera över sådant jag inte alltid kan ta till mig (säkert en copingstrategi) och kunde avrunda detta blogginlägg med något i stil med ”ska stämma av med husläkarn om min reikistatus” med väljer här att inte göra så. I stället ska jag sansa mig och stilla konstatera att; säkert finns det mycken lärdom som vetenskapen aldrig - fullt ut - kommer att kunna förklara. Men innebär det per automatik att den lärdomen då skulle vara verkningslös eller overklig? Knappast.
/En nyreikad Peder Strandh

Glad i hågen kommer jag till ateljén denna tisdagskväll - efter att på bio ha njutit av SVT:s världsreporter Morgan Pålsson och dennes vapendragare Robert Flykt. Underbar film i mitt tycke! Om du inte har sett den så tycker jag att du ska passa på.
Som sagt, glad i hågen kommer jag till ateljén och finner att min öppetskylt, som alltid står bakom portelens dörr, är borta. Operation “hitta skylt på flykt” inleds och min irritation bara stiger över det faktum att sötman som fotografen Flykt (i filmen som nämndes här ovan) skänkte nu byts ut mot frustration över en skylt på flykt. Alltså, hur jävla svårt kan det vara att låta andras saker vara i fred? Våra tvenne gatupratare (trottoarskyltar) tillbringar sin tid stationerade vid fronten för jämnan - på trottoaren med andra ord. De blir nersparkade, övercyklade, målade på och Gud vet allt.
Till slut hittade jag min egenhändigt gjorda öppetskylt - slängd i ett buskage och heltäckt av snö.

Sötmans Flykt var nu ersatt av flyktens framkallade vrede. Som barn ville jag alltid vara en siouxindian, och helst då en hövding likt Lakotastammens Sitting Bull. Jag drömde då om att sitta och röka stridspipa och ibland, då någon oförrätt inträffat, gräva upp stridyxan. Ikväll kom jag på mig själv med att fundera i samma termer igen. Och Gud förbjude att jag med mitt hetsiga temperament kommer på någon illbatting “in the act” görande åverkan på min egendom. En sak är säker - fredspipan finge då hänga kvar i ateljéfönstret på bekostanad av min stridsyxa… Eller möjligen mitt basebollträ.
Jag blir så förbannad på detta otyg att jag sannolikt skulle knäcka både en och två knäskålar innan jag var färdig med de rackarn.
Dunk-dunk-dunk. Jag känner hur pulsen ökar vid dessa tankar och jag väljer därför att (i min ensamhet) på kammaren snusa en fredsprilla istället för att röka pipan - detta är priset jag får betala då vi bestämt oss för att ha en rökfri hemmiljö. Men stridyxan finns alltid nära till hands och jag skulle aldrig hinna tveka - temperamentet igen - att använda den om jag fick chansen.

Ner-ner-ner. Ja, blodtrycket måste ner. Därför väljer jag att dela fredsprillan med Morgan Pålsson och en Flykt som gläder mig. Och han är fotograf… Men det har du ju greppat vid det här laget.

Ugh!
/Peder Strandh

Fru Perelli vinner melodifestivalsfinalen i Globen. Säkert helt okey, även om jag personligen hellre hade sett fröken Nielsen eller bröderna Rongedal i Belgrad. Här i Uppsala har dagen gått i bandyns tecken, Edsbyn - Sandviken i SM-final, som slutade i Edsbyns favör. Grattis Edsbyn och på´n igen Sandviken!
Enligt min mor sken solen i Örebro denna lördag - men så icke här i Fyrisstaden. Grått, rått, snöblandat regn och allt annat än utomhusväder bjöds oss.
Maria och jag spenderade därför första halvan av denna lördag i sängen och den andra halvan med att planlöst strosa runt i Uppsalas Dragetgallerian (där jag smalt för en underbart vacker didgeridoo) och IKEA-varuhus. Det är märkligt att det är först på IKEA´s parkering man inser att vi är många som bor i Uppsala. Fy sören vad folk! Bilar och bussar, kundvagnar som dignar av badrumsmattor, plastvispar och blaskig imitationskonst. Osnutna ungar hängandes på bågnande morföräldrar och allt samlat under denna konsumtionens ledstjärna som heter IKEA! Hur mycket prylar behöver vi egentligen? Kan vi köpa oss lycka och när är “enough enough”? 
Shit vad herr Kamprad måste le förnöjt i sin Schweiziska villa.
Och det unnar jag honom - what a brilliant idea he has! Ingen kan erövra allt. Men Kamprad får oss att tro att det är möjligt - och vi lever drömmen som börjar på IKEA´s parkering.

/En huttrande muttrande Peder    

Tro mig att jag blev glad när jag väcktes mitt i natten av en bekant, skärande känsla i halsen. De senaste veckornas övermäktiga orkeslöshet tycks ha berott på en förkylning. Kanske kan det tyckas märkligt att jag ser detta virusgrundade avbräck i vardagen som något positivt - men alternativen hade varit värre; depression t.ex.
Med en nasal klang nynnar jag muntert i duschen, i köket och var än jag kommer åt. Jag är helt enkelt till freds med min förkylning. Och som man brukar säga; if you can´t beat them - join them. Jag har verkligen lierat mig med det lilla viruset. Därtill har jag upptäckt något spännande: På morgnarna låter jag som Barry White med min förkylningsorsakade basröst och med ett par alldeles för trånga kalsonger och tillräckligt mycket nynnande så kan jag några timmar senare komma upp i Bonnie Tylers kvinnligt hesa tonregister. Inte illa pinkat på en dag. Nu vankas Nasonex, Ibumetin och en skön natts sömn - life is back.
/Peder

Ibland är det bara så här. Allt står still i huvud och själ och inte den minsta tillstymmelse till inspiration vill infinna sig. Tröttheten känns kompakt och jag fumlar efter förklaringar; frånvaron av den upplysande snön den gångna vintern, för många bollar i luften, en diffus förkylning bla bla bla… Sanningen att säga så har jag ingen aning om varför “det” stundtals fastnar - detta driv som annars håller en i rörelse. Ibland är det bara så här och just nu befinner jag mig mitt i detta “ibland”. Likt ett utsuddat papper - som vanligtvis har så mycket att uttrycka - kan jag bra avvakta den fortsatta utvecklingen.
Det har hänt förr och kommer antagligen att ske igen. Likt förbaskat saknar jag drivet som annars utgör mitt normaltillstånd och håller utkik efter en öppning i detta mitt känslomässiga töcken - alltjämt medveten om att ibland är det bara så här.
/Peder Strandh

—————

The way things are sometimes. I feel numbed, emotionally and physically, and no sign of light is yet to be seen on my inner horizon. No creative inspiration what so ever and I feel somewhat lost in space. All the same, I´ve been here before so I know my way in this rough mental country. Never the less it feels extremely frustrating, this sence of lack-of-energy, and I try to find explanations in various factors. Without any luck, though.
All I can do is wait, “hang in there” and rely on myself and the good will of the Lord.
/Peder Strandh