©reativist Peder Strandh

Västeråsbaserade företaget Colvento IT sysselsätter sina unga telefonsäljare genom att låta dem ringa runt till ägare av domännamn, så också till undertecknad med anledning av mina domäner pederstrandh.se, -com etcetera. Säljaren kör med fraser som “En annan person har ansökt om att få köpa ditt domännamn - men med en annan ändelse”. I mitt fall handlade det om en “Mats Bergkvist” som ville köpa bl.a. pederstrandh.org, -info m.fl. Efter en snabb check på Internet kunde jag konstatera att Colvento IT jobbar med en illa dold, och ful, agenda:
1. Skräm den uppringda kunden med en hotbild typ, en porrsajt eller dylikt. är ute efter just din domän. 2. Sätt tidspress på den uppringde och lyckas så ev. kränga ytterligare domännamn.

3. Förhoppningsvis gör inte du som läser detta samma misstag som vissa andra olyckliga lurats till (undertecknad klarade sig undan, puh!).

/Peder Strandh

Min barndoms centrecourt (tennisbana, för den oinvigde) låg utmed Notbodavägen i Hampetorp, där familjen hade ett av två sommarnöjen (det andra på Bohus-Malmön).
Som jag minns det sken solen alltid under barndomens sommarmånader. Med undantag för de dagar man kände för att plöja i genom Kalle Ankatidningar och andra kulturella skrifter. Då regnade det gärna och mycket - och det kändes bara mysigt att ligga där med serietidningen på bröstet.

Min barndoms centrecourt hälsade mig var dag välkommen med sin röda färg (rödfyr). Dess linjer var gjorda av vita plastband som omsorgsfullt hade spikats dit av TH och Märta, mina bonusmorföräldrar, och sköttes noggrant om av alla oss som nyttjade banan. Jag känner fortfarande tyngden av välten i mina handflator, trots att mer än två decennier har passerat. Jag kan fortfarande höra gnisslet från linjeborsten, som fäst vid ett piassavaskaft, och med stor precission styrdes utmed korridorerna och servrutorna. Dessa servrutor som jag aldrig riktigt kunde bli vän med och som jag ändå älskade, då de var en ofrånkomlig del av det som faktiskt är tennis.

Valet av racket styrdes på den tiden av det tjusiga kattdjur som ingick i Slazengers varumärke. Dunlop och andra fick tveklöst stryka på foten till förmån för katten. Doften av trä (gud, som jag saknar trärackettennisen) och gamla senor försvinner aldrig ur mitt minne. Känslan av de vita (rostbruna efter en kort användning på rödfyrsplanen) - Tretornbollarna i mina pojknävar dröjer sig också kvar. Och nog är det väl så med minnen; att dessa, när allt kommer omkring, är det enda vi har kvar. Det enda som ingen kan stänga oss ute ifrån. Ingen grind eller parkvakt kan någonsin hindra oss från att beträda dess marker då vi de facto är ett med dem.

Jag ber till Gud att jag alltid ska välja att söka min retreat inom dess trygga hägn, i en miljö där varats vilkor alltid styrs av, exempelvis, vita plastlinjer fastspikade i rödfyr. Som en hyllning till min bardomsminnen och den underbara sporten tennis har jag nu målat “CentreCourt“, och har ni nu läst ända hit - så förstår ni säkert vad målningen betyder för mig.

Peder Strandh

Frågeställningen i rubriken syftar till alla goda råd man (eller åtminstone jag) ofta får när man tillskriver sig ett skrå som konstnärens.
“Du har ganska många olika uttryck (…) Så där ska du alltid måla. Så som i zebratavlan på väggen där! Det är sånt som folk vill ha”, kan det låta i ateljén när en välvilligt och självutnämnd konstkännare ger luft åt sitt estetiska tycke och smak. Inte tar det därefter lång tid innan nästa person äntrar mitt kulturella hak (Filurarverkstan) och naturligtvis har samma typ av omdöme - men denna gång är det åsyftade alstret ett helt annat. “Just precis som den där gnumålningen i lådan där borta (…) bla bla blurr”…

Jag brukar var gång köra med samma metafor (måste nog byta liknelse snart, omväxling förnöjer ju): “Att måla i samma material och samma uttryck var gång vore som att alltid laga mat med enkom köttfärs som ingredienser - alltså, urbota ostimulerande”…

Tacka sjutton för att jag har ett antal olika och varierande uttryck när jag målar, skriver musik eller poesi, uttrycker min kärlek till nära och kära eller lagar mat. Tacka sjutton för att det är en nödvändighet i skapandeprocessen att alternera, testa och utveckla, söka, stundtals föröka och ofta försöka igen. Hela livet är ju uppbyggt enligt denna formel. Empiriskt lär man sig som konstnär att - liksom allt annat i varandet; ingenting blir någonsin fullbordat, fulländat eller förlikat med. Således lyder min tes (en av många, by the way): Visst kan ett splittrat uttryck ge ett samlat intryck!

Er tillgivne/
Peder Strandh

Fredag den 8/8 -08 i Uppsala; solen gör enträgna försök att bryta i genom det kompakta molntäcke som parkerat över oss… Och lyckas först när tioåriga Matilda med familj gör sin entré i Filurarverkstan. Matilda fyller 10 år idag, och har fått som present av mor och far att måla en tavla i min ateljé. Jag visar henne akrylfärgerna och förklarar i all enkelhet hur man kan (använd aldrig ska i sammanhang likt detta), jobba med materialet…

Modig som en lejoninna och utan minsta tvekan ger hon sig sedan i kast med duken. Vänligt ber hon mig om de färger hon önskar/ och eventuellt önskar mer av. Det här är en bestämd tjej med en sund självkänsla. En tjej som tar sin plats i min ateljé och sätter sin 10-åriga prägel på den…

Jag känner mig stundtals mållös (och det händer inte särskilt ofta), inför hennes naturliga och avspända förhållningssätt gentemot måleriet. Känslan som infinner sig i mig blir följande: Peder, se och lär!
Än en gång, Grattis Matilda till dina 10 år!!!

/Peder & Maria
 Filurarverkstan 

Så var vi åter i min födelsestad Örebro, jag och Maria. Marias mage växer så det knakar - och så även våra förväntningar på den högt efterlängtade, nya familjemedlemmen. Familjens bondkatt, 13-åriga Max, var den förste att förstå att matte var havande (för matte och husse tog det ytterligare två veckor innan “poletten” föll ned). Även Max tycks förväntansfullt tillgiven mot Maria.

Nu befinner vi, familjen alltså, oss således i Örebro. Min intention/ ambition har hela sommaren varit att - åtminstone en gång - måla på plats (s.k. On-The-Spot-Painting) i min gamla hemstad. Detta hindrades fram till söndagen av det taskiga vädret. Söndagen däremot inleddes med uppehåll varför vi styrde vår lånade Skôda mot kulturreservatet Wadköping, där vi möttes upp av gode vännen Magnus. Så härligt att återse en gammal vän! Och sedan, på kafeets uteservering, upp med staffliet - och penslar - duk - och färger och palett…

Jag kom igång med måleriet och allt kändes bra när motivet började ta form på duken. Min bror Tobias kom förbi, vilket gladde mig mycket! Kaffet sakade bra och trivselfaktorn var hög runt det lilla träbordet… Då börjar det naturligtvis att ösregna, blixtra och åska. Jag som inte är en stor fan av smällar (än mindre elektriska urladningar), hade något svårt att behålla fokus. Mitt måleriska motiv kom alltså till under vissa försvårande omständigheter - men blev ändå fullbordat. Den gråp himlen valde jag emellertid att förvandla till en blå dito på duken (en viss konstnärlig frihet har man minsann rätt till). Jag måste emellertid bli vän med motivet innan jag ids presentera det på min hemsida. Men det kommer i sinom tid.

Aftonen spenderade jag och Maria hos gamla bekanta i Mosås. Vi fikade, jag och Mr Blues had a stroll down our common lane of memories och… Ja, det var ett kärt återseende! Mrs Blues fyllde på med minnesbilder från vår ungdoms 1980-tal, där synthar (Polysix, Juno-bla bla etc.), luggar och Kraftwerk var avgörande parametrar i vår tillvaro. Gosh, så roligt! (Läs mer om Mr & Mrs Blues på www.bluesmobile.info).

Nostalgifaktor maximum!

Nu förmår jag ine skriva mer. Istället ska jag försöka bearbeta alla känslor som väcktes till liv igår - och det ämnar jag göra med glädje, samt ett och annat grått hår som icke fanns på 1980-talet.

/Peder Strandh