©reativist Peder Strandh

Vi lever i ett slit-och-slängsamhälle… Uppenbarligen! Var än jag ser finner jag material som i sig självt är vackert (om inte, så kan det bli med “lite hjälp på traven”), bortkastat och bortglömt. Jag talar om prylar som gamla hyllplan, träaskar, pappkartonger m.m. m.m. i all oändlighet. Vi lever i vårt samhälle på ett sätt som inte längre är hållbart. Många goda initiativ tas gemensamt för att påverka utvecklingen åt ett annat håll, som ett exempel på detta kan (och bör här) nämnas Tellus Art. Andra, minst lika viktiga, insatser sker i det tysta i allas vår vardag; inga lampor lyser i tomma rum, sopsortering, kompostering, pantande etcetera.

Med undantag för det där med lampor så är vi i min familj nogranna och entusiastiska inför det mesta när det gäller miljötänkande.

Det började med en vinbox av trä i ateljén som jag tyckte stod och såg övergiven ut (en vinbox utan vin är sannerligen inte den roligaste av syner). Utanför fönstret lyste mörkret intensivt från septemberhimlen. Någonstans, långt borta i backspegeln, anade jag fortfarande den döende sommaren - vars allt för få bad, smultron och kaprifolstunder plågade mig. Den tomma vinboxen såg ut som jag kände mig. Här gäller det att agera, att mota Olle & Co i grind, tänkte jag och började måla på nämnda vinbox. Resultatet blev en klarblå (med några få undantag av små vita “puffmoln”), sommarhimmel på boxen. Jag kallar detta mitt verk för En låda frisk luft, och det finns att beskåda utanför min ateljé för den som vill se (och andas denna friska sommarluft på box.

Som sagt, så började det, och nu håller detta recyclande på att eskalera för mitt vidkommande. Med målande på det mesta som kommer i min väg - underbart tycker jag och många med mig!
Är du inte rädd att någon ska ta ditt alster om du placerar ut det i en offentlig miljö?
(i enlighet med min gerillakonst-filosofi) brukar en del fråga mig då jag i bland väljer att placera ut vissa av dessa verk på allmän plats. Svaret är naturligtvis nej. Om jag varit rädd så hade jag behållit det inne. Men då hade en hel del av tanken med recycling och gerillakonsten gott om intet. Min tanke och förhoppning är att dessa offentliga alster ska tilltala, baktala (men då straight in the face) och betala tillbaka till det samhälle jag är en del av. Kanske kan det kasserade hyllplanet finna en ny ägare som vet att uppskatta det (om än för en annan nytta en det ursprungligen var ämnat). Möjligen kan en och annan artist, bilist, cyklist eller dietist få en ny tanke att blomma vid anblicken av detta förväntade i en annars så bekant miljö. Tja, vad vet jag.
Men förbaskat roligt är det!

Peder Strandh

Jag har blivit pappa till den mest underbara lilla tjejen i världen. Ord räcker inte till för att beskriva min känsla - Mitt liv har en sann mening!

Tro nu bara inte att vi kommer att inreda hennes rum i rosa, bara för att hon är en flicka. Icke alls! Min förhoppning är att hon ska bli en stark solist med utpräglad känsla för laganda. Kanske kommer hon att rida, eller så satsar hon på konståkning eller brottning. Motocross kan ju vara häftigt, liksom ett rafflande parti schack… Tja, jag har ingen aning om vad hon kommer att vilja med sitt liv. Jag nöjer mig med att hon finner sina mål, ambitioner att sträva efter och en tro på det goda - på mänskligheten och vår plats i existensen. Jag vill uppmuntra henne att bli sin egen individ. En person som trivs i sitt eget sällskap. Och hon ska aldrig någonsin behöva vara ensam - för pappa finns alltid där för henne.

Lycklig och stolt som en tupp är jag - över vår Trädprinsessa!

/Peder