©reativist Peder Strandh

Jag har tidigare nämt mitt nyligen inledda samarbete med Annas Ramverkstad i vår stadsdel Luthagen, här i Uppsala. Efter att ha legat nerbäddad i en vecka med den värsta av halsinfektioner; virus - hurra, bara att gilla läget alltså (jävligt ironiskt menat), så var det sannerligen en stor glädje att besöka Anna Flink i hennes ramverkstad. Bara att promenera på allmän gata och se annat än sin egen glåmiga uppsyn i badrumsspegeln var en emotionell orgasm size XL.

Anna hade vänligheten att visa mig och Maria samt vår alltid lika intresserade dotter runt i verkstaden. Det slog mig att människor ofta frågar mig vad de ska rama in sina Peder Strandhalster med för typ av ram, färg etcetera. Och jag har alltid haft lite svårt att svara dem. Min relation till målningen i fråga sträcker sig inte längre än till dukens slut. Bortom den är jag därefter oftast fullständigt “lost”, och efter vårt besök hos Anna insåg jag att detta nog är i sin ordning och fullt rimligt. Lika mycket som att en pilot som flyger mig till exempelvis Lyon knappast kan ha synpunkter på vad jag kan gilla att göra i staden - dels då han i mitt exempel inte känner mig och mina intressen, och dels då han (åter i mitt exempel), själv aldrig har lämnat flygplatsområdet.

I en ramverkstad sågas, spikas, limmas, skärs i allt från papp till glas etcetera m.m. Att det sedan finns fler varianter på ramar än jag någonsin kunde föreställa mig gör ju knappast yrket som rammakare mindre förtjänt av respekt. Väl på plats och efter diskussioner om ett par Peder Strandhmålningar som ska ramas in kom en idé till mig. En idé som till viss del suddar ut gränsen mellan konstnären (undertecknad) och rammakaren (Anna). En idé som skapar en fusion mellan våra båda skrån - en sammanslagning som jag är fullständigt övertygad skall uppskattas av besökarna - den dagen vi kan ha vernissage på detta tema. Som du, som den analytiske bloggläsare du är, redan har gissat så håller jag och Anna på idén tills den är genomförd. Och jag hoppas (Anna om du läser detta) att du är sugen på att hänga med på den här turen - i en takt som passar oss båda.

Nu skall jag sussa och drömma om inramingar. Och det som ramas in är som alltid hon som möter mig i sömnen; min egen trädprinsessa. Och kanske tar hon med sig sin mamma i natt också… Jag kan ju alltid hoppas.

|peder strandh|

Jag har blivit besatt. Hon rider mitt medvetande likt feberns mara; skoningslöst kan hon kasta mig mellan leenden och gråt, ilska och lugn. Hon är det sista jag tänker på innan jag somnar. Då kommer hon åter till mig - hand i hand med John Blund. Dagtid, i vaket tillstånd, delar jag denna underbara mara med min käresta och huskatten Max. Maran har vi döpt till Emilia och hon har nu hunnit bli 6 veckor. Stadig som en fura i nacken och ivrigt iakttagande allt som sker i hennes närhet. Hennes intresse för denna nya tillvaro - utanför moderlivet - borde tjäna som inspiration för alla och en var.

När, under en människas uppväxt, är det hon förlorar sitt intresse för det som är nära och bekant? När sker denna förtjockning av huden som hindrar henne från att uppleva luftens sensation, den vita väggens mångfaldiga uttryck och så vidare? Vår Emilia får dagligen fjäll att falla från mina ögon så att jag på nytt kan se, förundras och glädjas åt att allt det fantastiska som jag så länge har tagit för givet. Under några veckors promenader runt-och-runt i vår lägenhet, har jag inbillat mig att det är jag som har visat henne på hemmets alla pinaler… Bara för att komma på att det snarare är det omvända; hon visar mig.

Hon rider mig och sin mor som den ljuvaste av maror. När aftonen kommer, när hon har somnat och jag har sagt och pussat henne ett sista godnatt, när jag febrigt famlar efter kudden och landar matt i horisontalläge… Ja, vem kommer inte då emot mig om inte herr John Blund. Och se där, han har någon med sig:
Min älskade Emilia!

Gu´natt!
Peder Zzztrandh