©reativist Peder Strandh

Den andra januari 2009 låser och larmar jag ateljén för att, tillsammans med min familj åka till Buena Vista University i Iowa, USA. Dit har jag blivit bjuden för att på plats, inför ett trettiotal elever, berätta om min syn på konsten och mitt förhållningssätt till den egna kreativa processen. Spännande värre blir det under föreläsningstiteln Art as Life: Skills of Defining and Overcoming Barriers of the Mind.

Detta ska bli mycket roligt och intressant, och jag ser mycket fram mot de nya bekantskaper som väntar mig (och familjen), over there. Efter tre veckors tjänstgöring vid universitetet bär det av med tåg till Chicago, där vi kombinerat med semester har planerat några möten med gallerister. Därifrån åker vi sedan vidare med samma syfte, kombinerad semester och affärer, till Kanada och Toronto. En månad kommer att gå fort… Mycket fortare än dagens lidande på den amerikanska ambassaden i Stockholm. Tvi vale för allt vad byråkrati heter - och är det några som vet hur man krånglar till det så är det US Embassy med sina löjligt många formulär som frågar efter samma upplysningar. Och NEJ, jag ämnar inte bedriva omvälvande verksamhet eller utföra terroristhandlingar där (eller någon annanstans heller för den delen), så jag kryssade sanningsenligt i Nej-rutan. Hmm, undrar om Usama Bin Ladin skulle vara lika sanningsenlig(?).

Nåväl, detta med USA har varit ett lyckokast på mer än ett vis: Medierna har hittat till min ateljé och på torsdagskvällen sändes en intervju, med undertecknad, från min ateljé Filurarverkstan. Tänka sig att amerikanerna hittade dit innan vår lokaltidning UNT och dess olika mediekollegor. Världen måste vara bra liten, trots allt. Kanske är det på något märkligt vis så att min ateljé ligger närmare USA än den gör UNT? Och att detta är anledningen till att ett universitet i mellanvästern passerade min tröskel dryga året innan UNT tog notis om mig.

Sarkasm och ironi åsido; jag är tacksam för den möjlighet till exponering detta innebär för mig i mitt yrkesutövande. Dock beklagar jag att det återigen måste vara någon utifrån som förmår tänka “outside the box” - och inte någon här i Uppsala, för vilken det skulle räcka att hålla sig “inside the box”, med tanke på hur liten stan ändå är.

Uppsala drog ett av de kortare stråna, och är nu ute ur leken vad det gäller att bli årets kulturhuvudstad 2014. För min egen del tycker jag (förmodligen av helt andra orsaker, men ändå), att det beslutet var klokt. Man förtjänar inte att kalla sig kulturhuvudstad när man, som Uppsala (med några få lokala undantag), så fullständigt sviker och vänder de lokala kulturarbetarna ryggen.

Nog om detta nu. Idag är jag mest glad. För min underbara familj, att jag har hälsan, TV-intervjun och… Ja, faktiskt. Gladast är jag nog över att jag slipper den amerikanska ambassaden (och då i synnerhet den ytterst osympatiska och dryga nuckan i cashierluckan). Gissa om jag är tacksam för det!
Peder Strandh