©reativist Peder Strandh

Att vara småbarnsförälder (har jag nu insett), öppnar helt nya vyer och perspektiv på tillvaron. Vår lilla Trädprinsessa har nu hunnit fira sin 5-månadersdag, vilken högtidlighölls med farmor M-B som kommit på besök från Örebro. De nya perspektiven består annars av en blandad kompott; lycka som bor i min dotter, oro för någon annans (hennes) än min egen hälsa, att se lyckan i det man verkligen har nära (snubblande nära en fras ur den underbara sången “Fanfar” av en Stockholmspoet som är mig när om hjärtat), och mycket mycket mer. Dessutom har det blivit allt tydligare att tid är något som, snabbare än tanken förmår fara, försvinner i dåtid. Fasen, jag har inte hunnit med hälften av allt det jag trodde jag skulle hinna med som nybliven far. Och då ska ni veta att jag ändå hade satt ribban lågt vad min planering beträffar.
Men jag har ett svagt minne av att jag i hjärtat är en kreativist. Inte minst påminns jag om det när jag ska gå till sängs: motiv av alla de slag dyker upp framför mina ögonlock, och de pockar och lockar ned mig i sömnens värld: Med krav på att inom en snar framtid få bli realiserade. Sedan sover jag gott tills en ljuvlig trädprinsessa sparkar mig i njurtrakten i sin jakt på “Mammas restaurant”.
Snart, ja verkligen snart ska jag komma igång med nya storverk. Men tills vidare blir det nog mest - och jag njuter av var sekund - promenader med lillan, bus med lillan och myys med densamma. I miss nothing, realy.

Peder Strandh, småbarnsfar