Nyss parkerade jag min cykel utanför Konsum så som jag gjort hundratals gånger förrut. Fastspänd utanför min stambutik satt en dvärgschnauzer som jag genast kände igen som Zigge.
“Hej lille vän, hur står det till med dig idag”, frågade jag samtidigt som jag gick ned på huk och kliade honom bakom öronen. Jag hyste inte den minsta tvivel om att detta var Zigge (även om jag hade glömt bort hans namn så visste jag vem det var jag hade att göra med). Zigge viftade på svansen och lät sig tacksamt kelas med. Efter en stund bestämde jag mig för att gå in i butiken, dels för mitt egentliga ärende men även för att se om jag kunde få syn på Zigges matte. Det egentliga ärendet, pepparrotsvisp och smörgåsgurka avhandlades snabbt men ingen matte till Zigge syntes till, varför jag drog slutsatsen att vi hade “gått om varandra”. Väl ute vid min cykel får jag syn på en liten mörk skugga bakom butikens låda för tidningsleveranser. Visst var det Zigge som satt och tryckte bakom lådan. En cykel hade ramlat och, förmodar jag, skrämt in honom bakom nämnda låda vilket nu fick som resultat att herr Strandh återigen befann sig på huk.
“Puttinuttilejj”, fortsatte jag vår konversation emedan jag medvetet dröjde mig kvar för att se så att Zigge skulle komma i rätt händer (hundstölder är alltför vanliga, tyvärr).
“Gosegosigoos”, fortsatte jag och responsen var hundraprocentig när en mansröst hörs ovanför mig.
“Tjenare Peder”, hör jag varpå jag returnerar hälsningsfrasen (dock utan att nämna namnet då jag redan hade glömt vad Zigges mattes förmodade sällskap heter).
“Jag får gratulera till tillökningen”, fortsatte den unge mannen ochsyftade naturligtvis på min drygt sex månader gamla dotter.
“Åh, tackar”, sa jag och fortsatte, “men du har väl sett henne när vi sågs under en promenad i vintras”?
“Nej, senast vi sågs så var Maria i väntans tider”, vidhöll den unge mannen och hävdade att han visste vad det vill säga med tidiga morgnar och trött-förälder-syndromet.
Jag råkar veta att Zigges matte (i skrivande stund), inte har hunnit med att bli moder varför jag utgick ifrån att hon hade gängat sig med en ung man som var förälder sedan tidigare.
“Jaha, du har kotte sedan tidigare?” fortsatte jag med en övertygelse om att någonting inte stod rätt till med min situattionstolkning.
“Näe, men jag och Maria har ju våra barn”, sa han och nickade menande bort mot de nybyggda husen strax intill Konsumbutiken. Och då (först!?!), slår det mig att det är vår bekanting, Marias, make som står framför mig. En ung man som jag har träffat ett par gånger tidigare och vars sällskap jag från allra första stund har uppskattat mycket.
“Jag och Maria är hundvakt åt Zigge” (tack, där kom namnet på hunden hinner jag tänka).Jag erkänner för honom, som jag allt som oftast får göra, att jag lider av en “mild” form av ansiktsblindhet och ursäktar min förvirring med emfas.
“Jaha, hur trivs ni i nya lägenheten?”, fortsätter jag mycket lättad över att äntligen veta vem det är jag talar med.
“Vi ska snart flytta till hus i Storvreta”, får jag till svar och kommer på mig själv med att tänka: Tur att inte Zigge ska flytta med, då jag åtminstone känner igen honom och kan morsa på min lille vän när jag möter honom i vårt gemensamma hemkvarter.
Så, now it’s oout in the open: Peder Strandh lider av ansiktsblindhet! Men jag känner alltid igen ett vänligt plyte.
/Peder
