Min tillvaro börjar så sakteligen att klarna, tycks det mig: Stressen in för dopet (som nu är avklarat med bravur) har nu lagts till handlingarna. Tack alla ni som kom och uppvaktade min och Marias dotter i Almby kyrka i Örebro!
I litet drygt en vecka har jag varit pappaledig - och det är så underbart! Emilia går från klarhet till klarhet som den egna individ hon är. Och jag har äran att sitta på första parkett och se detta underverk ske inför mina bara ögon. Hennes surmulna mumlande när “Ninis” och/eller den ryska dockan inte lyder är såå gulligt. (Ni som inte vill läsa mer bebishyllningar kan sluta läsa här). Hennes porlande skratt får mig att rysa av lyckligt välbehag. När hon gråter, och det är sällan, vill jag vara där och finnas för henne - och det känns gott. När jag nu för tiden vaknar i arla morgonstund struntar jag blankt i vädret utanför fönstret. Det enda som spelar någon roll ligger bredvid mig i sin (eller vår) säng och hon är ett evigt solsken. Det råder värmebölja där min Emilia är och jag badar i lycka och stolthet.
En veckas pappaledighet och mycket mer som väntar. Jag förstår mig inte på de män som inte tar den möjlighet att komma nära sina barn som faktiskt pappaledighet är. En möjlighet att seriöst grunda en livslång relation med det viktigaste vi har.
Nåväl, pappaledighet är ledordet (ackompanjerat av lycklig) för dagen. Mitt i detta stora ska man hinna tänka jobb också och jag tillhör den, är jag rädd, lilla lyckliga skara som älskar det den jobbar med: Konst, musik, dikt och förbannat förskönad verklighet är min professions tegelstenar. Emilia, min övriga familj och vännerna utgör murbruket. Jag är en lycklig man som har fått material nog för att kunna bygga min pågående dröm.
PederStrandh
