©reativist Peder Strandh

Nu har jag suttit och slitit med designen på en logotyp som jag har producerat för ett nytt hotell här i Uppsala. Jag utgår alltid ifrån ett samtal eller fler med beställaren innan jag tutar igång med processen. Denna process inleds därefter alltid med att jag skissar en prototyp vilken jag sedan presenterar för kunden. När denne förhoppningsvis har fallit för min inspirationsrika kreation sätter jag igång med själva hantverket. Den färdiga målningen (urloggan så att säga), är färdig scannar jag in den i Adobe Photoshop. Ett rackarns bra program att jobba med bilder i vet de flesta av Sk’s medlemmar.

Ehuru, så måste jag konstatera att det blir lite väl mycket petande för att uppnå det “perfekta” resultat jag eftersträvar. Kort sagt, jag är innerligt trött på att inte kunna “malla upp” m.m. Less på att sådant inte låter sig göras i detta program. Och när man sedan kommer till Vektoriseringen så fungerar inte det heller (åtminstone inte på min edition av programet).

Jag funderar allvarligt på att investera i ett lämpligt program för detta ändmål, låt säga Illustrator eller Pagemaker. Då kommer dilemma No 2; att finna tid till att sätta sig in i dess uppbyggnad och alla dess olika funktioner. Naturligtvis medföljer en CD-r med den numera obligatoriska “Turtorial” (tror jag det stavas) - Eller digital manual för oss saktfärdiga.
Ja, jag tror faktiskt att det är en kostnadseffektiv investering både vad tid beträffa, liksom kvalitet och en relativt fullständig kontroll över hela utvecklingskedjan. Hm, något för ett kontrollfreak som undertecknad. Lägg därtill den nationalekonomiska effekten av en investering i teknik!

jag finner design- och layoutarbete väldigt stimulerande och ser fram emot att ta in fler beställningar framgent. Till dess ska jag tjacka mitt program, lära mig dess funktioner - och därefter njuta av det underbaraste jag vet numera; min älskade dotter Trädprinsessan.
Så! Nu har jag skrivit av mig lite frustration och känner mig bättre tillmods än när jag började. Tack kära du som läser detta. Ditt “lyssnande öra” möjliggör min vardagliga bikt.

Nyss hemkommen från Konsum Ringatan (vår hovleverantör no1), har jag en lätt tilltagen puls när jag sätter mig vid datorn:

Min vana trogen äntrade jag butiken via entrén, plockade till mig kvartetten KRAV-märkta bananer och släntrade sedan vidare mot mejeridisken. I höjd med återvinningscentralen noterar jag tvenne fjuniga grabbar (17 bast typ va’). Killar som av någon outgrundlig anledning väcker min misstänksamhet. Jag slår bort känslan och strävar vidare i min quest for milk and mild lättyoghurt. I gången som leder fram mot kassorna passerar jag en tvärgående dito, i vilken jag ser det ena fjunet fingra förstrött efter något som ser ut att vara majskrokar (alltså sådana som min snart ettåriga dotter äter). Bakom honom skymtar det andra fjunet som hukandes placerar en sexpack öl i sin “gympapåse” (läs sport bag). Vad vet jag, han kanske väljer att bära den fram till kassan i sin gympapåse (själv händer det att jag korkar upp drickor under min shopping för att senare betala när jag kommer till kassan med tom flaska).
Minuterna senare ser jag det ena fjunet betala för ett par paket ciggaretter, gossen visar pliktskyldigt legitimation, emedan det andra fjunet diskret pyser bakom ryggen på sin partner in crimes. Jag avvaktar en stund för att inte gå händelserna i förväg, avvaktar så att fjunet med den nu tunga gympapåsen ska få en chans att visa upp dess innehåll och betala för det. Så sker emellertid inte varför jag hojtar från min position i höjd med hyllan med Centerrullar,
“Du ska väl pröjsa för det där du har i väskan också?”. Fjunet glor surt mot mig och spelar oförstående med lika stor trovärdighet som att det skulle vara ett faktum att Knutby-Åsa dejtar Kristus.
“Har du nå’t i väskan?”, frågar tjejen som sitter i kassan.
“Ja, har du det?”, hetsar jag från Centerhyllan. Killen blånekar alltmedan jag ser gympapåsen skära in alltmer i hans taniga axlar.
“Vill du öppna väskan så att jag kan se?!”, fortsätter kassatjejen med en föga auktoritär stämma.
“Du vet väl att det endast är polisen som har rätt att kräva att få se innehållet i en kunds väska?!“, säger spolingen uppkäftigt, samtidigt som han vänder sig mot mig och blinkar med ena ögat (spelat cool men mer uppenbart stressat).
(…) Tjejen låter saken bero, slynglarna går sin väg… Och just nu sitter förmodligen två fjuniga pojkspolingar och dricker sig salongsberusade och riktigt pissnödiga på stulen folköl, någonstans här i Luthagen.
Själv sitter jag här och lättar mitt hjärtas klagosång över dagens ungdom för den som tyar att läsa. Men skam den som ger sig, jag lever på hoppet att spolingen ska bli straffad - och det redan i natt - med en extra stor, smärtsam och envist dröjande finne (vi snackar eländig acne här), på det oanvända kärleksskaftet.
Am I evil or what? And I so do like it sometimes.
/Peder Strandh

Ursäkta min svenska i rubriken. Men varandes pappaledig får jag prova på hemmets alla faror. Som idag när jag skulle tömma lillans badbalja. Ett litet plastkar som stått fulltankat med vatten på balkongen i nästan en vecka.
En liten obetydlig rörelse och jag känner - till och med hör - det lilla klicket i ryggslutet…
Jag har blivit skjuten bakifrån. Lillan tittar oförstående på sin far som frustande och stönande kämpar sig in i badrummet för att fullfölja operation tömma badbalja.

Jag har på något vis lyckats ta mig igenom dagen - varit ute och “gått” (enligt vetenskapen är det tydligen det bästa vid ryggskott). Min hållning är allt annat än stolt; snarare mer hukande likt en ringare vid en Parisisk katedral (Victor Hugo).
Nu är natten äntligen anländ och jag ska till sist få krama kudden. I väntan på John Blund ska jag klura på var han stod. Han - krypskytten som knäppte mig.
Som alla detetektiver i kriminalromanerna, kan jag börja med att sammanställa de fakta jag har: Typ inga!
Möjligtvis att det är hälsovådligt att tömma badbaljor… Samt att krypskytten i mitt fall måste ha kört med ljuddämpare - Men jag kved desto ljudligare!
Peder–

Sommaren kippar efter andan och snart firar britterna sin Late Summer Holliday. Suck! Jag är inte redo för hösten och dess mörker, kyla, svininfluensa m.m.

Apropå svininfluensan ter det sig (i mina öron), märkligt och komiskt på något vis, när Gävleborg Läns smittskyddsläkare står i Aktuelltstudion och säger att “sjuka bör hålla sig borta från sjukhuset“… Och när herr Fuglesangs uppskjutning är uppskjuten(?!). Har karln kommit iväg eller inte, over or out?
 
Märkligt hur sådana saker kan få en att småle i väntan på det obarmhärtiga vinterhalvåret. Och är det något jag personligen gärna skulle vilja skjuta upp på obstämd framtid så är det just mörkerhalvåret. Möjligen kan NASA göra mig en tjänst här?
/Peder
Sist men mest; spana in dessa härliga leenden! Värmer hela vintern - garanterat! 

Tja, tvenne kungliga bröllop under 2010. Inte så illa ur PR-hänseende. Vilken hose det ska bli runt lilla kungariket Sverige; turism = klirr i statskassan! Det närmsta kunglighet jag själv har kommit den gångna veckan är min lilla betraktelse av vårt vackra slott, sett från sydöst.
Jag faschineras av rummen i rummet och alla former och färger som gemensamt bygger ett helhetsintryck. I mitt måleri bakar jag samman alla dessa faschinationer och kallar det kort och gott för filurés.

Denna (se ovan), lilla pseudoroyalistiska betraktelse ämnar jag hänga tillsammans med dess “tre syskonalster” (tema à la STHLM), på den stundande höstsalongen på Kistamässan. 11-13 september om nu någon har missat detta.
 
/Peder

Emilia, Maria och Max | Måleri’ på ti’ | Emilia vallar sin Thorpimpade vagn | Snabb-snabbare-Usain Bolt | Hotell Charlotte, Kistamässan och Kulturnatten i Uppsala | Målerian måleraa doppa penseln i choklad, tra la la | IBS | 40 bast runt knuten | Höööözzzt
/Peder   

Jag kan knappt förstå att det är sant; att sommaren tar sina sista flämtande andetag i dessa dagar. Pessimistiskt resonerat kan tyckas. Men icke desto mindre sant, är jag rädd. Visst har den väntande hösten en hel del roligt vilandes i sin famn. Men det är ändå något särskilt med sommaren, med värmen, med ljuset och med de för årstiden decimerade tyglagren. Textilier som annars alltid bidrar till att distansera oss människor från varandra.
När jag om sommaren kramar om en god vän som jag möter på gatan känner jag min hud mot dennes. Under någon av de andra årstiderna är det gnisslet av min och den andres textilier som får den där viktiga mellanmänskliga närheten. Visst, jag får fysisk beröring av mina nära och kära under de övriga årstiderna också - Men sommaren är för mig synonym med bar hud, närhet.
Detta kommer jag att sakna nu när textiliernas trekvarts-års-långa tyranni inleds. Möjligen kan höstens vackra färger lindra en smula, vinterns höga luft vädra ur min av sommarlängtan tyngda själ och våren ösa över mig löftet om en ny sommar. Men för stunden önskar jag att jag, likt i ett studentspex, kunde vrida tillbaka tiden till mitten av juni; omstart! Omstart!

Peder Strandh - Uppsala –