En klagosång att nynna på
Monday, January 4th, 2010
2010, jag snubblar och söker över datorns tangenter när jag försöker hitta siffrorna. 2010… Övning ger färdighet. 2010, ett år fullt med nya möjligheter. Jag håller alltjämt på att avsluta en gedigen beställning (från -09). Det känns skönt att ana slutet i arbetstunneln - Men varandes sin egen arbetsgivare vidtar (vet jag), snart den hetsiga jakten på nya uppdrag. Idéer ska vädras, stötas och blötas för att småningom - förhoppningsvis - kunna leda till nya knäck och därmed inkomster. Roligt? absolut! Lätt stressande? Det kan du ge dig fan på. Den romantiska aspekten av konstnärslivet är den fasad gemene man på gatan - som regel - känner till. Och så bör det nog förbli; håll illusionen intakt.
Vi är magiker vars trollstavar består av målarpenslar-, kameror-, lerklumpar och liknande “rekvisita”. Vår scen är allt för ofta en karg miljö där det kulturella etablissemanget likt murgrönan tenderar att beröva sitt fotfolk rätten till det nödvändiga ljuset - samt publiken rätten till den sanna kulturella mångfalden. Håll illusionen intakt, som sagt: Bakom våra paletter, LCD-displayer, drejskivor etcetera gnager ofta samma oro som vi delar med de flesta andra: Boendekonstnader och matkonton, för att inte nämna pensionssparande. Men fasaden hålls intakt.
Herre min skapare (I mean it!), vad jag önskar att jag hade en mecenat likt Antonì Gaudì hade sin señor Güell och Mozart och Beethoven sina furstar. Verklighetens tyngd bär vi alla. Men när de flesta kan se fram emot kommande löneförhandlingar kämpar vi bakom våra instrument. Här får min klagosång klinga ut för denna gång (…)
För trots allt skulle jag inte byta skrå för all ost i Holland.
Jag är vad jag är och tänker aldrig förneka mitt kall.
Nu ska här ätas asiatiskt (hemlagat, det blir billigast och godast så), sedan är det dags att nynna andra versen på klagolåten innan det kreativa - den konstruktiva - visan ska tillåtas vinna i ljudstyrka.
Peder Strandh at basecamp
