©reativist Peder Strandh

Jag är av naturen en känslig karaktär. Min stresströskel löper någonstans mellan lilltåns nagelband och ankeln; något som knappast kvalificerade mig för det högt åtråvärda jaktpilotsjobb jag som liten grabb drömde om. Och apropå jaktpilot, militär och strid: Jag minns att jag envist vägrade att göra värnplikten när Pliktverket kallade mig. Jag fejkade brallorna av mönstringspersonalen på Karolinen i Karlstad (åtminstone vill jag minnas det så). Någon månad efter mönstringstillfället emottog en segerviss Strandh, undertecknad, ett brev från nämnda statliga verk där de klargjorde för mig att jag åtminstone måste göra någon sorts insats för rikets säkerhet. Jag minns inte alla alternativ de gav mig att välja mellan, med undantag för MC-kurir och Hundförare.

Som den djurvän jag alltid varit var det sistnämnda alternativet det enda tänkbara om jag till trots-, möjligtvis-, kanske- och eventuellt- skulle kunna få min översensitiva och finniga tonårsperson tvångsförflyttad – från kompistryggheten i barndomsstaden Örebro. Alltjämt motvillig kryssade jag således för hundförare, och fortsatte sedan ögna igenom formuläret. Och då, på raden näst längst ned såg jag min räddning: ”Lider du av funktionshinder, allergier eller annan ohälsa (typ)? ” 

Till min mors ljudliga protester fyllde jag falskeligen i att jag var pälsdjursallergiker, undertecknade brevet och postade det. Detta var 1988 och jag har till dags dato inte hört ifrån försvarsmakten.  

Nu, 2010 är jag stolt och lycklig Luthagsbo. Mycket har av naturliga skäl förändrats i min karaktär i takt med att åren gått. Men min känslighet är jag rädd är permanent, kronisk, ja kalla det vad du vill. Glädjande nog är också min kärlek till djuren lika hårt fastkilad. Var än jag knallar fram har jag alltid vänner, de kvittrar och kraxar, skäller och jamar och somliga hörs inte alls men finns där lika fullt. Om vi (ja, det gäller dig också), stannar upp en smula bjuds vi in i denna parallella och mycket mer naturliga värld. Vi välkomnas med öppna vingar/tassar/fenor och allt vad det kan vara, till en tillvaro där status- och inkomsthets, karriärtrampande och Café Opera-drömmar är underbart frånvarande. En värld där ögonkontakt är det härskande kommunikationsmedlet och naturens ljud tillåts stå för solostämman.

Till och med när jag vågade mig ut i julstressens kommersiella kalabalik (22/12!), fann jag en lugnande blick som mötte min: En vacker duva, intill korvförsäljarens ångande vagn på gågatan, la huvudet på sned och tycktes kluckande häva ur sig en retorisk fråga: Peder, jag känner dig och din ängslan och ber dig att fundera kring vad det är i våra liv som i slutändan spelar någon roll. Jag visste att jag aldrig skulle finna detta ”vad” i någon av världens alla julpyntade shoppingtempel. Istället ställde jag mitt hopp till den (i skrivande stund), stundande bokrean. Och skulle jag gå bet där ska jag kolla med min kloka frågeställare och lär då få svaret; finns i sjön – i skyn – i skogen – på fälten… Jag nöjer mig med detta.