©reativist Peder Strandh

Torsdagskvällen spenderade undertecknad kringstrosande med ett, av gastronomiska läckerheter, dignande fat samt ett glas Mariestads öl på det s.k. Uppsalaminglet. Kvällen inleddes vid 17.30-snåret med välkomsttal från arrangören, följt av pep-talk av en mingle-förstå-sig-på’are. Den sistnämnda bjöd den förväntansfulla publiken på karikerande exempel på “misslyckade minglare”:
Bland annat den s.k. krokodilen som hugger på allt och den obekväme som helst sluter leden med sedan tidigare bekanta (och därmed missar att göra nya kontakter). Dessa “charader” drog ner en hel del skrattsalvor och fick säkerligen en och annan att nicka igenkännande.
När sedan mingledrevet släpptes loss bar mina pjuck mig snabbare än vinden mot buffébordet - följt av baren. Jag kände mig inledningsvis som katten bland hermeliner… Eller kanske än mer som en åkersork bland katter? Aftonen kom emellertid snabbt att utvecklas till en synnerligen angenäm upplevelse, min ansiktsblindhet och hörselskada till trots.
Ett och annat “go’ da yxskaft” blev det nog. Men å andra sidan var det så många brancher representerade på minglet att en handelsresande i yxskaft lätt kunde tas för sannolik.
Så; kvällen blev en höjdare med många härliga möten med härliga - outgoing -människor. Visst, en och annan krokodil stötte jag allt på. Men det é ju lugnt när man handlar med yxor och dess tillbehör.

Tack till alla som bidrog till det lyckade minglet!

/Peder Strandh 

När jag idag vittjade brevlådan vid min ateljé fann jag ett vitt, helt vanligt Porto Betalt-kuvert från Kontorsgrossisten AB i Lund. Jag öppnade kuvertet och fann en skrivelse som, i mina ögon, är intill förväxling lik en faktura. Det lät förstå att mitt företag, Filurarverkstan, hade 14 dagar på sig att betala SEK 2875 miljörentkoncentrat. På pappret stod prydligt angivet vårt kundnummer, referensnummer etcetera.
Jag är som regel inte den som ombesörjer det praktiska när det kommer till företagets fakturor och annat administrativt utan det gör min käresta, Maria. Men nu, i ateljén, då jag ändå hade datorn igång så tänkte jag att kör i vind. Det är bara att pröjsa. En liten varningsklocka ringde emellertid då vår den leverantör av rengöringsmedel (senast jag kollade) heter Tvättex och inte Kontorsgrossisten. Jag tackar Gud för att jag tog mig tid att ringa Maria och stämma av.
“Jag känner inte igen namnet på det där företaget”, gjorde hon klart för mig varpå jag ringde upp Kontorsgrossisten för att reda ut om ett misstag hade begåtts.

Mannen som svarade på Kontorsgrossisten AB hade inte till närmelsevis den ton av service-anda man normalt stöter på vid kontakt med företag.
Han bad att få fakturanumret som skulle stå uppe i det högra hörnet på pappret. Jag ögnade gång på annan utan att finna det varpå han säger att “det kanske handlar om miljörentkoncentrat?”. Det, för mig, något udda begreppet/namnet på produkten ringde bekant varpå jag hittade det på pappret och bekräftade hans misstanke.
“Det är ett vårerbjudande vi kör på under 2010“, fick jag till svar. Jag påtalade det brukliga i att informera om att det då rör sig om ett erbjudande.
“Det står ju uppe till vänster på pappret. Du kan väl läsa?, kom det då…

Och mycket riktigt så står det på pappret. Finstilt med ljusgrå text, under logotypen/ firmanamnet och över telefon- och faxnummer till firman. (se bilder här nedan). Ett kort och allt annat en varmt adjö följde, sedan var min kontakt med Kontorsgrossisten AB’s kund-”tjänst” till enda.

Enligt avtalsvilkoren (på baksidan av pappret), gäller inkommen betalning som ingånget avtal när kunden har betalat ” i enlighet med erbjudandet”.

KORT SAGT, SE UPP!
Kontorsgrossisten kanske kör med miljörentkoncentrat som håller vad det lovar. Men en kurs i säljetik skulle nog sitta fint bland dessa “pellar”. Och varför inte, när jag ändå är på g: Byt ut killen på kundtjänsttelefonen, vet jag!

PS. Jag googlade på Kontorsgrossisten AB och ett ord dök ovanligt ofta upp bland sökträffarna, du kan ju kolla själv eller använda min genväg: klicka här! 

|Peder Strandh| @ Ateljé Peder Strandh

Söndagen den 14 mars inleddes med deltagande i högmässan i Helga Trefaldighets kyrka här i Uppsala. Prästen, Patrik Magnusson, höll en fantastisk predikan som berörde mig djupt. Han hade dessförinnan bjudit in mig för att delta i den, efter mässan planerade, diskussion runt Söderforskonstnären Maria Lewis installation i kyrkans södra kor. Installationen bestod (består) av ett antal kristet laddade symboler. Bland annat  ett altare, en krubba och ett radband, vilka alla har det gemensamt att pengar i form av sedlar, mynt etc. infogats på klart tänkvärda/provocerande sätt. 
Installationen som går under namnet ”… och förlåt oss våra skulder”, sätter onekligen igång associationer hos betraktaren att döma av bl.a. den gästbok som ligger intill den. 
Efter konstnärens egen presentation av verket tog kultur-förstå-sig-påaren, tillika  journalisten, Ulrika Knutson vid med klart intressanta synpunkter och reflektioner. Jag lyssnade, begrundade och tog till mig av deras - och andras ord. Det “lilla” jag kunde bidra med till samtalet byggde (som så ofta), inte på något akademiskt intellektuellt resonemang. Nej, snarare på att delge de andra diskussionsdeltagarna resultatet av installationens resonans i min personliga klangbotten.

“… Och förlåt oss våra skulder” greppar tag i mig, tvingar mig att se mig själv på ett sätt jag helst skulle vilja slippa: Jag, en karriärist som sliter för betydligt högre ekonomiska mål än bara brödfödan. Den påminner mig därtill om min konstanta brottningsmatch med Jesus, Muhammed, Buddha och alla de andra. Jag har min kärleksrelation till Kristus (och stor tilltro till de andra), och den är högst levande då jag tillbringar all min andligt vakna tid på brottarmattan med honom - och emellanåt också de andra.
Det är inte lätt, och det ska nog inte vara så lätt heller. En relation är något man ska vårda ömt - men också kunna vara brutalt ärlig i. Jag vet att Gud känner mig och ser mitt hjärtas uppsåt. Jag nöjer mig så, med min plats tillsammans med Jesus och de andra grabbarna (var é brudarna?) på brottarmattan.

Jag rekommenderar avslutningsvis, med emfas, ett besök på konstnären Maria Lewis hemsida då hennes produktion får det att spritta vårystert i min kreativa själ. 
En hemsida som dessutom gör mig grön av okristlig avund - grymt snygg sajt, Maria!

Over and out.
/Peder 

| Hela världens GudHusse |
  

Peder Strandh, Luthagskreativist
Skolgatan 7 (inne på gården)
018-432 01 94 

| Min tid som julgransutsmyckare |

Jag riktigt ser det framför mig; alla handlare som girigt gnider sina händer inför årets mest kommersialiserade högtid, Julen. Årets julupplaga spås skapa ovanligt mycket klirr i kassan för den svenska handeln. Och enligt visan ska den ju ”vara än till Påska”. Det sistnämnda är något handeln motsätter sig å det bestämdaste inför kommande år, 2010. Detta med anledning av att Påsken då infaller redan under den första helgen i april. Ett krav från den svenska handeln sägs (enligt en säker källa undertecknad har talat med), vara att man ska senarelägga Påsken. Kravet har resulterat i sura uppstötningar hos anställda runt Domkyrkoplan. Det andra alternativet tycks dock vara möjligt att driva igenom: Ändra vistexten till ”varar än till Mors dag”.
Du tror det om det gagnar dig!

För några år sedan blev jag av magasinet ”Relation” tillfrågad om jag ville klä en julgran på ett personligt sätt. Jag accepterade och snart stod plastgranen i min lilla gårdsateljé. Härnäst skulle jag inhandla de nödvändiga attribut min personliga julgran krävde varför jag hoppade in i min Jaguar XJ8 (ursäkta, nu tangentbordsdrömmer jag visst). (…) Hoppade jag upp på min cykel, ska det stå, och for stan runt i jakt på dessa tingestar.
Några timmar senare var den färdigutsmyckad. Udda men vacker, tycker jag än idag, var min plastjulgran. Nedtyngd av symbolik i form av bl.a. doftgranar med den amerikanska flaggan från Wunder-baum, en guldsprayad telefonsladd och annat tingeltangel kom den snart att få sprida sitt innerliga julbudskap innanför Forumgallerians torgentré:

Oops 1: Doftgranarna med de amerikanska flaggorna skulle åsyfta kommersens högborg №1 och (Idag inser jag att det var en aning långsökt), skulle mana till en gnutta shoppingbesinning.
 
Oops 2: Den ”förgyllda” telefonsladden som slingrade sig utmed granens plastiga stam skulle symbolisera vikten av att – åtminstone – slå en signal till ”ensamma tant Agnes i Arjeplog” (Agnes i Arjeplog som åsyftas här är en fiktiv person. Alla eventuella likheter med existerande Agneskor i Arjeplog är helt och hållet verk av slumpen och kan icke klandras KröniKåseriets författare).
Min tanke var möjligen fin. Men den olyckliga placeringen av sladden (intill stammen), gjorde den osynlig då grenverket på den förbaskade plastgranen var jäkligt kompakt.
 
Oops 3: Trots alla dess tillkortakommanden minns jag min plastjulgran som en särdeles vacker pjäs.
 
Jag vill avrunda med en högst personlig önskelista:
1. Inget trafikflyg på Ärna. Men väl en tågstation med direkttåg till metropolen Enköping.

2. Om det ändå blir en flygplats: Gratis hörselskydd till alla Luthagsbor + subventionerad direktcharter till metropolen Enköping för alla Luthagsbor samt plan som går på grön el.

3. Tag bort uppförsbackarna till Rickomberga och Rackarberget men behåll nedförsbackarna.

4. Att Du får en riktigt skön och avkopplande Jul- och Nyårshelg - i samvaro med vänner och vänner som du kanske ännu inte känner - eller ensam om du så behagar. Have it your way, mate! Peder Strandh, Luthagskreativist
Skolgatan 7 (inne på gården)
018-462 01 94  

| Apropå manligt och kvinnligt – Eller genus geni |

Inledningsvis vill jag göra klart att det nedan nedtecknade är granskat och godkänt av familjens ”överhuvud”.

Familjens badrumsskåp är indelat i två halvor; en för var vuxen medlem. I den högra skåpsektionen ligger en rakhyvel och några få, oumbärliga toalettartiklar (och ni kan nog gissa vems sida av skåpet detta är). 
I den vänstra halvan däremot, trängs flaskor med innehåll tappat i Frankrike, Italien och USA. Den sammanlagda summan för dessa vill och törs jag inte spekulera över; men det motsvarar garanterat en jäkla massa stockar snus, eller flaskor av värmande whisky med stänk från Isla… Eller varför inte en utlandssemester för två. Som ett hån står de uppradade framför oss när skåpet öppnas. Visst, de doftar gott men vad sjutton, en smärre förmögenhet buteljerad i badrumsskåpet känns föga sunt.
En annan sak som retar mig är de summor som den ena vuxna familjehalvan kan lägga ut på märkeskläder. Levis-, Diesel- och Leejeans, Gant, Fred Perry och Lyle & Scott:

För fanken fänrik, det är inte sunt! Ett par Levis 517 motsvarar närapå tre månaders tobakskonsumtion för undertecknad och bara tanken på detta faktum ger mig nikotinabstinens. Att det sedan ”råkar” vara (så gott som uteslutande), samma vuxna familjemedlem som håller hushållets alla växter vid liv; vattnar, påtar och pratar med dem, ursäktar väl knappast ovan nämnda överkonsumtion?! Inte ens att samma person tar det totala ansvaret för familjetoalettens fräschör. Och inte är hon särskilt förtjust i smycken heller. Men likt förbannat fyller ringar, armband och annat glimglam tvenne träaskar i vårt sovrum! Hur kan det komma sig att jag till vardags accepterar – till synes utan någon som helst ansats till förändring – att det förhåller sig på detta viset?

Vad beror det på att jag nyss valde att lägga ut ytterligare 600 spänn på en eau de toilette från Christian Dior? När min sida av badrumsskåpet redan är fullt av annat doftblask från Lagerfeld, Versace, D&G m.fl!  Jag är, i alltför stor utsträckning, en tanklös livsnjutare som uppskattar livets goda. Och jag vet att jag har haft den osannolika turen att hitta kärleken i Maria; hon som uthärdar mitt tugg om kvalitetsmärken på kläder, står ut med att jag är en ”sucker” på smycken samt har en  (snudd på bisarr), fixering vid dofter i allmänhet och doftvatten i synnerhet. Jag försöker intala mig själv  att jag till viss del kompenserar för dessa, mina dyra svagheter, när jag biktar mig vid blomkrukorna eller står på knä med skurtrasorna inne i familjens toalett- och våtutrymmen. Ty, blommorna prunkar och muggen är fräsch.
Det om detta och allt om inget.

Luthagskreativist Peder Strandh
Skolgatan 7 (inne på gården)
018-432 01 94